Elsy Edlund


Elsy Edlund, född och uppvuxen i Vargträsk, har varit trogen sin hemby i hela sitt liv.

Nästan!

– Jag var barnflicka i Granträsk en sommar när jag var tolv, tretton år och kocka i Fridsbo utanför Hornmyr några år senare, men annars har det inte varit annat än Vargträsk, berättar Elsy.

 

Elsy Edlund växte upp i Vargträsk och har givetvis varit med om en stor utveckling i och kring såväl by som omgivning och tvärt emot många andra Vargträskare har hon varit trogen sin hemby i hela sitt liv. Nästan!

– Jag gifte mig redan som 21-åring med Harry Edlund, också Vargträskbo, och sedan dess har det inte funnits någon tanke eller anledning att lämna byn, säger Elsy.

Som ovan nämnts gjorde hon några avstickare i unga år.

– Det var bra på sitt sätt, men när jag var kocka utanför Hornmyr var det dels ganska slitsamt jobb och samtidigt var Leif (äldste sonen) då bara åtta månader, ja, det var lite besvärligt, berättar Elsy som tillsammans med maken Harry sedan drev jordbruk i Vargträsk under lång tid.

Elsy själv gick i unga år sin skolgång i Vargträsk på den tiden det var mer liv i byn även om Vargträsk var tämligen isolerat.

– Vi hade länge bara en kärrväg ner mot Skarda innan man kom fram till en riktig väg. Åt andra hållet mot Flakaträsk respektive Baksjöliden till fanns det bara stigar varför jag inte hade någon större vetskap om dom byarna.

Trots att färdvägar och kommunikationssätt var milt uttryckt begränsade var det liv och rörelse i byn och det inte minst genom skogsarbetet för att inte tala om flottningen.

– Man flottade ju timmer från Nybysträsket ovanför Granträsk genom Vargträsksjön och vidare, detta fram till slutet av 1960-talet. Det var en högtid under vårarna att se på hur dom jobbade och då var det också mycket folk i farten.

– Vargån har vuxit igen rejält sedan dess, då var den riktigt stor och det gick bra att flotta i den.

Folk i farten var det också genom skogsarbetet.

– Det kom arbetare från många olika håll och kanter för att jobba här i trakten. Bland annat finländare som jobbade i planteringen för Modo, minns Elsa och berättar om hur dom en kväll fick besök av dessa finländare:

– Dom satt och pratade finska och skrattade, vi förstod inte ett enda ord av vad dom sa och fick näsan känslan av att dom narrade och skällde på oss.

Norrmän kom också flyttande till Vargträsk.

– Under kriget flydde dom hit och självklart var det aningen exotiskt då det kom utlänningar till lilla Vargträsk.

Det var dock inte bara människor från andra länder som rönte intresse:

– Nej, det kom så kallade AK-arbetare hit för jobb i vedhuggningen, jag vet inte vad AK står för, men tror dom var från södra Sverige och då hade vi lite roligt över att dom kom i lågskor, skjorta och slips. Något som inte direkt var vanligt i samband med skogsjobb.

Från tidiga år, då det fanns två affärer i byn, har Elsy självklart oerhört många minnen.

– Jag minns till exempel en gång under skoltiden när vi fick åka på en utflykt till kyrkan i Örträsk. Det var en otroligt stor händelse att få åka dit.

Med den riktiga vägens tillkomst blev det dock inte så att fler människor hittade och flyttade till Vargträsk.

– Nej, det blev nästan tvärtom i stället, fler flyttade ut och iväg från byn.

Medan Elsy själv gick i skola i Vargträsk fick hennes sju barn senare på sin tid gå låg- och mellanstadiet i Örträsk.

– På den tiden busspendlade dom, berättar Elsy.

Sen väntade högstadiet i Bjurholm eller i Lycksele.

– Man fick välja, mina äldre barn gick i Bjurholm, de yngre i Lycksele.

Elsys barn kommer ofta ”hem” till Vargträsk.

– Rötterna finns självklart kvar, men att ingen av dom förblev Vargträskbo var givetvis logiskt. Här kan man inte få någon utkomst och man kan ju inte leva av ingenting, konstaterar Elsy som har totalt sju barn varav fyra har stugor runt om i byn och ofta är på besök.

– Snart är det advent, då kommer dom väl igen, säger Elsy som under de senaste åren varit ensam året-runt-bo i Vargträsk.

– Men jag har ju Sigge (Vesterlind) här intill, han är ofta här och numera bor  också Anette Norberg här permanent, påpekar Elsa som inte har några problem att få tiden att gå.

– Nej, jag väver, bakar tunnbröd, löser korsord, syr, broderar och har mig.

– Jag går även stavgång men håller mig efter vägen, vågar inte ut i skogen för björnrädslan. Jag har aldrig sett någon björn, men lär säkert göra det då det bara blir fler och fler, skrattar Elsy och tillägger:
– Sen är det faktiskt lite rörelse i byn mest för jämnan, nu under hösten har det varit mycket jägare i farten.

– Men visst hade det varit bättre och roligare om fler hade bott här året runt, men nu är det bara så här och då får man se det positiva i det hela. Byn lever i alla fall upp ordentligt under somrarna, avslutar Elsy Edlund, i sanning en äkta Vargträskprofil.

Meny
Örträsk