Kankens död


Ett uppseendeväckande morddrama


Sällskapet Ankans Vänner, SAV Upa, har som alla säkert vet, en
del varmhjärtade och i synnerhet för ankor kärleksfullt sinnade medlemmar. Dessa
Ankans Vänner ha sedan en lång tid med stor ömhet vårdat ett fåtal ankor, för
att dessa djur med sin sirliga livlighet och sitt älskliga snatter skulle, från
den lilla ankdammen, glädja denna bygds befolkning, och de mera lösliga
människoelement som på  motorhästar irra förbi.


Dessa väna djur har alltså länge spritt glädje omkring sig.


Ett av djuren hette ”Sörens kanken”. Med stor omsorg och hjärtats
ömhet hade den blivit vårdad av Sörens hustru, Elsa, under den tid, vi kalla
vinter, då inga ankor får kackla i frihet. Sören hade förlorat sitt hjärta till
det älskliga djuret, och Elsa höll av den som en ögonsten.


Släpptes så det dyrbara livet i dammens vårklara vatten. Sören
och Elsa gladdes åt att Kanken skulle dväljas i deras närhet under de ljusa
sommarnätter och heta sommardagar, som med säkerhet skulle komma enligt
amerikanska väderleksprognosen.


 


Jaede, vilken även är aktiv medlem av Ankans Vänner, bidrog med
ytterligare två kankar. Kom så den ödesmättade dag, varom vi nu skola förtälja.
Det var den 12 juli 1958 klockan 22.46. Sören och Elsa hade enligt vanan gått ut
för att säga god natt till sin kank. Komna utanför knuten hörde de ett fasans
oväsen från ankdammen. Sören, vars snabba reaktion är alla bekant, rusade nedför
backen för att bringa reda i ankdammens hörbara oro.


Överlärare Sigvard Karlsson, vilken enligt allmän utsago icke
förut under sin livstid fått en fisk på sin krok, stod nu vid räcket och slängde
sin nylonrev, säkerligen tänkandes att därigenom söka fånga någon av de två
abborrar som König Persson släppte ut i dammen förliden sommar. Även han blev
uppskakad av det oljud som dammens invånare förde.


 


Det var så att Sörens kank råkat i häftigt gräl med Jaedes yngre
och oförståndigare kankar. Nu löpte han amok runt dammen. Karlsson och Sören
sökte först med lugnande ord dämpa stridshumöret på Sörens kank. Det hjälpte ej.
Karlsson började nu kasta sin krok framför näbben på kanken. Förmodligen trodde
han det vara lättare att fånga fågel än fisk. Men ankan ställde sig avvisande.
Hon vände nävet åt helt annat håll. Striden blev häftigare. Larmet ökade. Med
dödsförakt hoppade Sören in på ankornas fridlysta område. Hans mening var nog
att gripa sin älskling och återföra honom till ladugårdens trygga viste. Men
kanken lät sig icke fånga.


Sören fick nu en av sina knipsluga tankeblixtar. Kanken eller
livet. Om det än var som att slita hjärtat ur bröstet måste kanklivet offras.
Elsa hörde det grymma beslutet. Men begåvad med kvinnans praktiska sinne lät hon
inte känslorna skena iväg med förståndet, utan hennes tankar fick sätta sig att
vila på dofterna av stekt ankbröst och simmig brun sås. Hon avvaktade skeendet
på avstånd.


Nu kom Olovsson, han med det stora famntaget. Hans armars erkända
räckvidd skulle väl kunna bringa kanken till tystnad. Men nej. Striden blev bara
vildare. Göte kom rusande. Men inte heller detta energitillskott avblåste
striden.


Åter var det Sören som hade ljuset. Han insåg nu att långdansen
kring dammens grässlänt till intet skulle nytta. Här behövdes kraftigare don.
Ett gevär. Men var finna ett sådant, som kunde träffa ett så svårsiktat föremål.


Då kom mannen som alltid uppehåller sig där blod flyter, Enar
Andersson. Han fick del av Sörens stridsplan.


Gevär – Enar visste redan var det geväret stod att finna, vars
lod ej missade sitt mål. Det vapnet fanns hos Albert Königsson. Enar som alltid
fortskaffar sig med cykel, trampade iväg mot Alberts. Nu kom Lilian. Hon har
sedan länge vana att handskas med det som är sjukt. Hennes lasarettsblick kunde
sekundsnabbt ställa rätt diagnos. Hon sade: ”Symtomen tyder på vad som helst.


 


 


Fru Göransson hade kommit tillstädes såsom varande sakkunnig. Hon
kom i livlig diskussion med Lilian om de psykologiska betingelserna för
diagnosen.


Sören lät nu sina tankeceller gå in i olympisk snabbhet. Han
begrep att ETT gevär ej var tillfyllest. Här behövdes TVÅ. Nu lämnade han
stridsplatsen och löpte som en sentida Gunder Hägg bort till Bruno Dahlgren.
Bruno är aktiv hemvärnsman. Därför har han allom veterligt ett reservgevär
stående på höskullen. För att det ska vara till vägs och till hands när något
händer där gevär tarvas.


Bruno har en stor ovana. Han sover för hårt. Trots det oväsen som
fyllde halva byn och väckte otaliga ur förnattens ljuva slummer, låg denne
odalman och sussade och snarkade så att ingen i förstone kunde uppfatta Sörens
vilda knytnävslag på förstudörren. Äntligen Bruno. Äntligen byssan.


Handlare Nilsson hade länge från ett fönster följt
stridstupparna, även försökt vifta med en vit fredsflagga. När detta ingen
verkan gjorde, ställde han sig avvaktande. Han såg nu Sören och geväret. Därvid
greps han av stor rädsla för att någon av papperskorgarna vid ankdammen skulle
komma i kulans väg och antändas. Denna oro visade sig sedan obefogad. Brandkåren
behövde inte rycka ut, vilket ju var bra, enär det redan råder vattenbrist i
kommunalrören runt pumphuset.


Enar Andersson kom nu på sitt eget Sverigelopp med Alberts gevär.
Albert, som plågades av opasslighet på grund av iråkad ischias, måste med
grämelse stanna hemma. Han hade ju varit rätte mannen, han kände ju sitt gevär
och visste från otaliga lyckade jakter hur det skulle hållas för att träffa den
dödande punkten. Dock hade ju Enar någon vana vid skjutning, varför han fick
förtroendet att bära det anrika vapnet.


Nu gick Enar till anfall. Alla övriga togo betäckning för att
undvika blessyr. Karlsson drog med stor hast upp sin nylonrev. Fru Göransson
stoppad ett finger i vartdera örat.


Skottet gick. Alberts bössa kunde inte missa och Enar kunde icke
sikta snett.


Kankens liv var lyktat.


Karlsson kastade nu åter ut sin krok. Och se. Nu fick han den
första krokfångst, som går att bevisa sedan han kom till vår ort. Kanken drogs
iland av upphetsade händer. Nylonlinan höll.


Men kronojägare Gustav Jonsson hörde smällen, rusade upp ur sin
slummer, ryckte till sig jaktstadgan och sprang med den upp till ankdammen för
att hålla utredning, då ju skottet bevisligen skjutits inom jaktvårdsområdet.


Den omständigheten att kankar ej äro upptagna i någon tabell,
gjorde att Enar Andersson slapp undan med blotta förskräckelsen.


Ola Hellgren hörde även smällen. Han trodde att det var något
vattenledningsrör, som exploderat av övertryck och kom nu rusande med hammare,
rörtång, blånor och mönja. Uppskakad men senare lugnad åsåg han ankans epilog.


 


Föreningen Ankans Vänner krävde utredning. Helst å brottsplatsen.
Som sakkunnig fjäderfäskötare fick Jaede uppdraget att ombesörja saken. Efter
några förhör med de inblandade, höll han ett långt anförande och frågan kunde
sedan anses med jaså besvarad.


Dock har saken sedan översänts till Kungliga
Hovfjäderfäkontrollföreningens psykoanalytiska avdelning, enär man ansett det
var av nöden att få en mera ingående utredning om ankans psykiska tillstånd vid,
och helst före, kalabaliken i ankdammen. Fru Elsa Höglund, vilken är den som
bäst känner ifrågavarande ankas psyke, har fått ett omfattande frågeformulär att
besvara. Om någon tror sig om att kunna lämna upplysningar i denna viktiga sak,
och därmed bringa ljus över ankans underliga beteende, var då god och kontakta
Ankans Vänner, som sedan vidarebefordrar givna upplysningar till Kungliga
Fjäderfäkontrollföreningens psykoanalytiska avdelning, Stockholm 3. Nämnda
anstalt kommer sedan att avge exakt utlåtande. Saken är vilande.


Berättelsen
nedtecknad av Greta Jonsson


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Meny
Örträsk