Till minne av några betydande svenska musikpersonligheter
har Axel V: Sundkvist satt ihop en liten skrift bland annat om Wilhelm
Peterson-Berger, utgiven 1975.
Under sin uppväxt bodde Wilhelm Peterson-Berger under många
år i Umeå, bland annat på Kungsgatan 97 i Umeå, Petersonska gården, och det
huset finns fortfarande kvar och är i dag K-märkt. Det sitter en minnesplatta på
väggen mellan ett par av bottenvåningens fönster.
Han ägnade många somrar åt långa vandringar och här nedan
finns hans dagbok från vandringen 1890. Dagboken har ägts av fru Marit
Torgrimsson i Burträsk, fosterdotter till den Celina Vincent som deltog i färden
och manuset förvaras numera i Musikaliska Akademiens bibliotek
“Spelemannens” dagbok sommaren 1890.
Wilhelm Peterson-Bergers dagbok över sommarvandringen 1890 omfattar drygt 50
handskrivna sidor i klar och lättläst piktur. Titeln på den gulnade och nu så
sköra bokens omslag lyder: “En sommarvandring 1890. D a g b o k, förd av
Spelemannen.”
Färdbeskrivningen inleds sålunda:
“Lördagen, 19 Juli 1890.
Ofvannämnda dag anträdde ett sällskap bestående af fröknarne C. Vincent, A.
Hallgren samt herr V. Peterson Berger en fotvandring från Burträsk upp till
Wilhelminafjällen. Dagen var strålande. Färden började med rodd från Kvarnbyn
öfver Bygdeträsket till Holmliden, hvarvid sällskapet följdes på väg af fru H.
Vincent samt två roddare, af hvilka den äldre befanns vara en synnerligen rolig
och originell person.
Sedan man i Holmliden sagt farväl till dessa tre, fortsatte man till Rönnbäcken,
hvars innevånare i förstone visade en stor förskräckelse för turister, dem de
synbarligen förvexlade med skogsrå, till dess de genom fotvandrarnas kända
älskvärdhet bragtes till besinning…”
Vandringen gick vidare över Risliden, Buberget, Degerfors kyrkby, Tegsnäs,
Örträsk, Fredrika, Åsele och Vilhelmina. Så följde ångbåtstur på Malgomaj
ända upp till sjöns översta del, rodd uppför Volgsjön samt vandringar i Mars-
och Vilhelminafjällen. På återvägen hyrde man sig en “karl” säger dagboken, för
att ro utför Ångermanälven. Tyvärr var denne inte kunnig i fors-sättning,
berättar Spelemannen, men snart bytte man till en som var förfaren i denna
konst. På återvägen passerar man vidare Åsele, Bjurholm, forsarna i Umeälven,
Fällforsen, Vännäs och Brännland. Till Umeå når sällskapet den 22 augusti.
Vandringen hade tagit precis fem veckor, och den sammanlagda väglängden var ca
85 mil. Dagsetapperna varierade från någon mil upp till sju mil, och roddbåt kom
ofta till användning i det sjörika landskapet. En enda gång anlitades hästskjuts
för att man skulle kunna nå det för dagsetappen uppställda målet, Åsele. En
mängd småorter, byar, gårdar och torp nämns som anhalter där man vilade eller
tog in för natten; åtskilliga av dessa är nu öde och övergivna. Ibland stannade
det lilla sällskapet över ett dygn på någon naturskön plats.
Början av en sida ur den dagbok, som P.-B. förde 1890 under
sin första sommar- vandring genom västerbottniska bygder. Dagboken har ägts av
fru Marit Torgrimsson i Burträsk och förf. men förvaras nu i Musikaliska
Akademiens bibliotek.
Utskrift av ovanstående (av Åke Runnman):
Onsdag, 23 Juli
Morgonsolen uppgick strålande öfver Örträsk’s
vackra nejder för att börja en dag, som i Labyrintens lif otvifvelaktigt bör
räknas till de betydelsefullaste. Strax på morgonen beslöts att man skulle
stanna en dag på denna plats, hufvudsakligen för att få åtskilliga
klädespersedlear tvättade och andra förfärdigade. Den på morgonen inträdande
tjensteanden blef därför belastad med en mängd plagg, hvilkas högst
anmärkningsvärda brist på hvithet tydligt bar vittne om de föregående dagarnas
mödor, och damerna anskaffade därjemte ett femininum med specialiteten
klädsömnad, vilket feniminum, på traktens dialekt kallad ”syersk”, genast sattes
till att tillverka ett par koftor af något mystiskt tyg, som damerna kommit
öfver i ett af ortens ”etablissementär”. Angående den sistnämnda, var hela
sällskapets mening den
Man kan undra hur det lyckades för ungdomarna att hitta den
i förväg bestämda vägen. Detta tycks dock inte ha berett särskilda svårigheter,
endast en gång berättas om spring hit och dit för att söka rätta vägen. Kartor
omtalas inte, men på ett par ställen använde man sig av “lots”.
Personer som omtalas under färdens förlopp — varav särskilt
många prästmän — betecknas i regel med initialer. I Vilhelmina slöt sig ännu en
flicka till gruppen, hon betecknas A.A. men fick spenamnet Alléen. De andra
flickornas smeknamn var Labyrinten för Vincent och Svarta grisen för A(nna)
Hallgren. — Om Celina Vincent kan utanför dagboken nämnas, att hon tagit
lärarinneexamen vid seminariet i Umeå; hon tjänstgjorde först i Bjurholm och
därpå hela sin tjänstetid i Burträsk.
Dagboken ger en detaljerad skildring av hur en sådan
långfärd kunde genomföras i dessa turismens barndomsår, vilka svårigheter som
mötte — för ungdomarna från Umeå kom dessa att mycket gälla flickornas kläder
och särskilt skodonen, som gav skoskav och andra besvärligheter, vad för slags
människor man mötte, vad man åt, hur man roade sig etc. Aven dagbokens språkliga
form är av intresse.
Att Wilhelm Peterson Berger (utan bindestreck än så länge!)
redan nu var något av en humanist visas på olika sätt. Han känner “stor trang tu
at digte” (det gör f.ö. “Labyrinten” också), man läser dikter av Björnson och
Ibsen och diskuterar innehållet tills huvudet värker. Med viss hjälp av
flickorna skriver Spelemannen dikter, skämtsamma och ibland avsiktligt
pekoralistiska, som ”0de till ängsullen” (19 juli) och Idyll, skriven den 29
juli i Torvsele by:
Upp min sångmö att besjunga/sinnesstämningen bland de unga
i det sköna Torvsele/under det vi regnet se!
Grodorna på ängen kväka/ungdomar på stigen kräka, kjolar blöta, kinder blå/näsan
röd med myggor på, etc.
När Spelemannen i Örträsk ser Labyrinten och
organisten-klockarenfolkskolläraren Nilsson mötas och så väl förstå varandra,
eldas han till ett pekoral, i formellt avseende klart inspirerat av Goethes
Heidenröslein.
Vid läsningen av dagboken erinras man om hur tätt gästgivargårdarna låg ännu i
slutet av 1800-talet, varje liten by tycks ha haft sitt gästgiveri. På sådana
tog sällskapet ofta in, trots de stora “kameler” (smeknamn på räkningar) som
överallt hotade: Degerfors, Örträsk, Vikarsund, Fredrika, Åsele,
Långtjärn, Dalasjö, Orgnäset, Vilhelmina, Brännland. Med prästgårdarna sökte
ungdomarna synnerligen gärna kontakt och blev på många ställen inviterade till
måltider, musicerande och sällskaplig samvaro, så i Örträsk, Fredrika
(tedrickning hos kyrkoherde L. och pastor E.), Åsele (middag hos prosten A.),
Vilhelmina (middag hos pastor D.). I Åsele prostgård tillbringades en hel dag på
återvägen, och i Bjurholms prästgård blev det även nattlogi.
Turistgrupper var en ovanlig syn 1890, och ungdomarna
väckte stor uppmärksamhet på flera orter. Om ankomsten till Torfsjö by den 29
juli heter det:
“Sällskapet väckte ungefär samma uppseende som Européerna vid sin första ankomst
till Söderhavsöarna, och det var endast med stort tålamod och efter många
frågor, som Spelemannen lyckades från invånarnas af häpnad förlamade munnar
erhålla upplysning om hvar lantmätaren hade sitt kvarter.”
Det var brodern Einar som Wilhelm här sökte upp. Om intåget i ViIhelmina
berättar dagboken mycket målande:
“När man anlände till Vilhelmina ‘plats’, råkade de beskedliga infödingarna i en
oerhörd uppståndelse. De trängdes och knuffades i butikdörrar och fönster,
gjorde sig ärenden öfver gatan och läto alla sina hvardagsgöromål afstanna för
att ostörda få betrakta det lilla tåg af turister, som under menniskornas
tystnad och hundarnas ursinniga skall drog upp till gästgivaregården. Man kan
antaga att denna händelse bildar epok i Wilhelminatraktens historia…”
Fredagen den 8 augusti berättar dagboken om det vackra
hemmanet Granliden på de yttersta avsatserna av Blajkfjället och fortsätter:
“Af det älskvärda, präktiga värdfolket Gafvelin mottogs och undfägnades man på
ett sätt, som man ej kunde hafva väntat i dessa aflägsna trakter. Sedan man
uppehållit sig här några timmar under samspråk, promenerande och musicerande på
en kammarorgel (Spelemannen komponerade här en ‘fjällvisa’), återvände
sällskapet till Skansholms by… På kvällen satte Spelemannen musik till
Björnsons ‘Når du skal på fjeldesti’.”
Då och då berättas en liten pittoresk detalj. I Saxnäs
kämpade Spelemannen en nattlig kamp mot “sängfällarnas invånare”, i Skönvik
vaknade han på morgonen och såg “från sitt på golvet redda läger af renskinn tre
små råttor ordnade på ett led promenera öfver golvet och företa en
forskningsresa i damernas skodon”. I Åsele bjöd jägmästaren på champagne ur en
medförd flaska, och den ädla drycken dracks under allmän munterhet ur
“näfverkosor och bleckaskar”. En “plankartist” i Vilhelmina ville gärna veta
något om sällskapet och fick då vissa antydningar om förklädda prinsessor och
prinsar men också viss undervisning om fenomenet turist.
Mat lagade vandrarna i möjligaste mån själva under resan:
kokade flötgröt, fisk, potatis och kornmjölsgröt, bakade pannkakor, gjorde
‘gräddtråg’, plockade hjortronkart och beredde till sylt. Men ordentliga
måltider åts på gästgiverierna och i gästfria prästgårdar.
De citat som getts ovan visar det något omständliga och
gammaldags sirliga uttryckssätt, som P.-B. använder i dagboken från sommaren
1890; man kan f.ö. misstänka att denna i mycket skrevs för övningens skull.
Beskrivningarna är ytterst exakta, varje dagsfärds längd anges noggrant, likaså
väderleken och den i färdsällskapet för tillfället rådande stämningen. Men vid
skildringen av naturscenerier får stilen en särskild flykt och en poetisk
underton, ett kort exempel. Under ångbåtsfärden på Malgomaj kallar Spelemannen
på sina medresenärer, som ligger och sover i den lilla aktersalongen, och ber
dem betrakta den vackra naturen:
“Sceneriet var onekligen storartadt. Sjön låg blank och stilla, och de i fjärran
synliga fjällmassorna flyttades af aftonskuggorna genom en synvilla ända fram
till stranden, så att båten tycktes glida in i ett af blånande skymning och
sagolikt aftonskimmer uppfyldt alpland…”
Här märks något av den stilistiska lejonklon: klarheten,
den lugnt böljande rytmen, det levande bildspråket — allt detta som kom att
utmärka skriftställaren Wilhelm Peterson-Berger i hans bästa stunder.
Lämna ett svar