Tisdagen den 3 juni fick några intresserade lyssna på byggnadsvårdare Peder Dahlström när han berättade om flottningens inverkan på älvarna och trakterna kring dessa.
I Öreälven kom flottningen i gång på allvar i samband med sågverksindustrins blomstringstid i slutet på 1800-talet. Flottning hade naturligtvis förekommit även tidigare, tjärflottning, men inte i den utsträckning som nu blev. De första älvarna att användas som flottningsleder var de stora, Ume älv och Vindelälven, och här var det det sk överdimensionerade virket som flottades. När sedan sågningen av massaveden kom igång användes även de mindre vattendragen.
I dag syns resterna av denna epok mest som trasiga flottningsbommar, stenkistor mm. Många flottningsbommar har ruttnat eller kapats upp till ved och de fasta stenkistorna har fått förfalla, från de äldsta riskistorna till slätkistorna och de större dubbelkistorna. I de mindre vattendragen användes så kallade fjällbäckare, dvs korta bomkoppel.
Mycket virke fick i början övervintra i Örträsket eftersom det inte fanns någon fjällflod och det inte fanns möjlighet att dämma upp sjön. Senare byggdes dammen i södra ändan av sjön och då blev det lättare att få iväg timret samma år.
Förutom denna historiska återblick, gjorde vi en biltur ner till dammen och imponerades av dimensionerna på det virke som använts. Kände historiens vingslag när vi stod och såg vattnet passera under våra fötter. Därefter gjorde vi en resa till Storforsen där den nya timmerrännan ska byggas upp som minnesmärke över vad som varit. Vi gjorde även en promenad ner längs älven och tittade på en av de dubbelkistor som fortfarande finns kvar nedanför fallet. Förundrades över vattnets kraft när man såg balken som krökts strax nedom bron över fallet och tänkte på de arbetare som dragit ihop sprängsten till armar och kistor för att hindra timret att fastna i skogskanter eller bakvatten.
En mycket trevlig kväll med kunnig ciceron och trevligt sällskap.
/Åke Runnman
Klicka på bilderna så blir de större
Foto: Åke Runnman