Julotta 1926

---

Julottefärden

Händelsen är från Västerbotten och året var 1926. Vid den tiden bodde vi med
våra föräldrar mitt inne i skogen på Kronotorpet Nyhem och hade omkring sju
kilometer till Örträsk kyrkby. Halva syskonskaran hade fått löfte om att få
följa med till julottan tillsammans med vår pappa. Nog hade mamma också velat
följa med till julottan, men någon måste ju stanna hemma och se till de yngre
barnen. Redan klockan fem väcktes vi av mamma för att vi skulle bli färdiga i
tid.

Ute var det kallt och bistert efter ett ymnigt snöfall
någon dag tidigare. Då alla barnen stuvats ned i ”Risslan” bar det iväg. Pappa
hade dagen till ära satt bjällerkransen på hästen, och det var så underbart och
högtidligt att sitta och lyssna på det medan hästen i sakta mak travade efter
vägen där snötyngda granar stod som en tät allé på båda sidor.
Eftersom det var månljust var det ingen större svårighet att hitta den smala
skogsvägen. Då vi hade åkt ungefär tre kilometer välte risslan i en vägkrök och
alla barnen ramlade ur, stor förvirring uppstod innan alla barnen hade kravlat
sig upp ur den lösa snön och tagit plats i risselsläden. Som tur var blev ingen
av barnen skadad. Efter missödet gick färden vidare över sjön Örträsket innan vi
kom fram till kyrkan.

Väl framme ställdes hästen in i kyrkstallet medan vi något stelfrusna tågade in
i kyrkan Det var kallt inne trots att den stora kaminen som stod på kyrkans
långvägg, delvis lyste röd i den svaga belysningen, och runt om kaminen hade
tidiga kyrkobesökare tagit plats för att värma sig. Ännu skulle det dröja en bra
stund innan julottan började.

Tillsammans med mina syskon försökte vi att tränga oss närmare kaminen för att
värma oss, men det inte så lätt för många av bönderna stod så nära kaminen att
det osade bränt av dem, några av bönderna halade upp sina medhavda fickpluntor
för att styrka sig i den tidiga juldagsmorgonen.
Jag kommer särskilt ihåg den förfärliga odör som spred sig där vi stod, men vi
ville ju så gärna få lite värme efter den långa slädfärden. Till slut var det
dags att bänka sig, och efter en stund började storklockan att ringa, jag blev
alldeles förskräckt av det, för jag trodde att hela kyrkan skulle ramla ned över
oss.

Aldrig tidigare hade jag varit med om något liknande, det var mitt första
kyrkobesök och jag var nyfiken på allt som hände runt omkring mig. Till
kyrkorgelns starka toner sjöngs ”Var hälsad sköna morgonstund” av församlingen i
den tidiga morgonen.

Under tiden som församlingen sjöng for mina blickar upp
till läktaren, där fick jag se en gubbe som for upp och ned, jag frågade pappa
varför han gjorde så: -Han trampar för att få luft i orgeln, fick jag till svar
och med det fick jag nöja mig.

Nu kom prästen upp i predikstolen högt ovanför alla, förkunnade han
julevangeliet, och det tog verkligen lång tid, jag trodde inte att han skulle
sluta. Efter vad jag såg var jag inte ensam om det, för flera somnade till i
bänken intill oss, kanske var det värmen och den medhavda drycken som det
berodde på, efter en försynt knuff väcktes den slumrande till liv igen.

Efter gudstjänstens slut gick vi till stallet och tog ut hästen som i en hast
spändes för risslan. Nu ville alla så fort som möjligt komma ned till sjön för
alla hade bara en tanke och det var att så fort som möjligt komma ut på isen. Då
alla ekipagen kommit ut på isen som var täckt av ett snölager, blev det en
verklig kamp om vem som skulle komma först över sjön som var tre kilometer bred.
Vår häst var liten och snabb, så efter en stund låg vi i täten. Jag minns att vi
fick huka oss för att inte träffas av snöklumpar från hästens hovar. Då vi nådde
stranden var vi först, och det ansågs vara en stor ära att vinna färden över
isen. Efter hemkomsten hade mamma dukat fram av det lilla som hon hade att bjuda
oss på, det smakade verkligen gott.

Sista gången jag besökte kyrkan, satte jag mig i en bänk
och minnena strömmade över mig. Jag tyckte mig höra klamp av grova skor, och
kyrkklockans mäktiga dån som då i den tidiga juldagsmorgonen. Inte heller var
kyrkan så stor som den gången då jag var där på min första julotta.
Kaminen på långväggen var borttagen, men i taket syntes ännu märken efter röret
från den. Inte heller var orgeltramparen kvar, han var ersatt av en fläkt som
såg till att orgeln fick luft.

Innan jag lämnade kyrkan vände jag mig om för att se om
gubbarna i vadmalsrockarna stod kvar omkring den glödheta kaminen.

En välvillig vaktmästare ordnade så att jag fick se klockan
i tornet som i över 150 år kallat bygdens folk till gudstjänst.

Klockan gjöts 1849 och uppsattes samma år, den har följande
inskription:
Idag min röst
till bättring ljuder, i morgon till den mörka grafens famn. Welsignelse och frid
jag bjuder, åt den som kommer i Herrens namn.

Många långa år har förflutit sen händelsen, jag tänkte på att det var 78 år
sedan denna färd ägde rum. Numera förekommer det inte någon kappkörning över
isen efter julottans slut. Den epoken är borta för alltid. Jag glömde aldrig
denna spännande färd till julottan.

Kil den 23 november 2005
Henry Eriksson