Om Örträsk och dess historia del 1
av
Ivar Söderlind
Här presenteras en inledande
beskrivning av Örträsk och dess samhälleliga historia. Det är ett utdrag ur
en längre historik där också idrottslivet i Örträsk utförligt behandlas. Både
här på hemsidan och i Örträsk Allehanda kommer jag framöver att fortsätta med
ytterligare avsnitt. I nästa avsnitt kommer jag bl a in på skolor, post och
posttransporter, taxi, telefon, radio, kvarnar och kraftverk. Det finns stora
luckor och säkert fel/tveksamheter i redovisningen. Jag är tacksam för
korrigeringar och synpunkter på innehållet. Ett speciellt tack till Margareta
Dahlgren, Örträsk, som gett mig värdefulla tips och även påpekat fel i tidigare
manus. Även Åke Runnman, Örträsk har varit till stor hjälp. Vissa uppgifter är
hämtade ur boken ”Något om Örträskbygden, Örträsk och Långsele för gammalt” från
1978 där
den
intresserade kan hämta ytterligare många historiska fakta om Örträsk med
omnejd
Den gamla kyrkbyn
Örträsk
Den gamla kyrkbyn Örträsk ligger på
kuperad jordbruksmark omkring sjön Örträsket i Lapplands sydöstra hörn, ca 55 km
sydost om centralorten Lycksele. Enligt mångas bedömningar är Örträsk en av
norra Sveriges vackraste platser. Den milslånga och breda sjön med öppna
stränder och stora sluttande åkerfält inramad av skogar och berg vid horisonten
gör bygden till en vacker tavla. I Nordisk Familjebok uppges att byn är en ”oas
i ödemarken”. Namnet Örträsk är taget efter sjön och ”ör” i ortnamnet betecknar
grovt grus eller sten. Byn med drygt 300 år på nacken är den äldsta i Lycksele
lappmark
Sjön Örträsket
Sjön Örträsket har en yta på 7,3
kvadratkilometer och ligger 170 meter över havet. Största uppmätta djup är 63 m.
Byn Örträsk ligger på östra och västra sidan (Västra Örträsk) om sjön. På
sydvästra sidan ligger byn Fårberget. Örträsket är genomflutet av Öreälven som
är en skogsälv i Västerbottens län med meandrar, ravin- och terrasslandskap. Den
rinner upp i Stöttingfjället i Storumans kommun och rinner ut i Örefjärden i
Bottenviken i Nordmalings kommun. Längden är ca 225 km. Den är klassad som
riksintresse och skyddad mot vidare utbyggnad. Eftersom byn genom sjön är
uppdelad i två hälfter och mycket långsträckt har olika områdesnamn uppstått som
”Fårberget”, ”Sörsia” (västra sidan), ”Inibyn” , ”Oppibyn”, ”Utifälla” ,
”Inifälla” och ”På fälla”.
Örträsk med sin
vackra natur
Många som kommer till Örträsk för
första gången blir överraskade över den vackra naturen. Följande
berättelse ur Västerbottens-Kuriren från 1928 måste räddas åt eftervärlden . En
turistande Stockholmare berättar om sitt och sina bekantas första besök i
Örträsk där de förväntade sig att se några lappar med kåtor och renar. Det
gästgiveri det berättas om fanns i Johan Dahlgrens gård där Anders Dahlgren med
familj numera bor. Vi saxar direkt ur Västerbottens-Kuriren den 15 november
1928:
”Vår uppfattning om lappmarken
fingo vi korrigera redan vid anblicken av byn. I stället för kåtor i urskogen
mötte oss anblicken av leende, odlad bygd med stora präktiga gårdar så långt
ögat når. Runt den nära en mil långa och två km breda sjön voro backarna odlade
och prunkade i sin grönska med skogen tillbakaträngd som en mörk ram. Vi
stannade vid gästgivargården, där jag fick i uppdrag att beställa mat, medan de
andra gingo direkt ut på backarna mot sjön för att njuta av den vackra utsikten.
Jag gick således in för att beställa mat. Därinne var prydligt och bara
svenskar. Jag tänkte att vi äro ju ändå inom lappmarken och för att inte riskera
att få bara renkött och kaffe eller någon annan lappmat beställde jag middag åt
fyra personer, så bra som huset förmår bjuda. Jag gick därefter till de andra
för att bese omgivningarna som bjödo på storslagna scenerier av mer
ångermanländsk än västerbottnisk natur. Vid återkomsten var maten serverad och
vi bjödos in i matsalen. Väl inkomna blevo vi stående. Jag tittade på matbordet,
de andra ömsom på matbordet och ömsom på mig. Den syn som mötte oss var nämligen
för oss förbluffande. Ett läckrare matbord finnes knappast att få i Stockholm.
Jag anade att jag gjort en dumhet, men mitt sällskap tror väl än idag att de
alltid leva på sådan kalasmat i lappmarken”.
Örträsks kolonisation
Det har funnits jägare och fiskare i
Örträskbygden i tusentals år, långt innan den första fasta bebyggelsen kom i
slutet av 1600-talet. Fynd av hackor, spjutspetsar, yxor och knivar tillverkade
av stenmaterial, kvarts, flinta skiffer etc bekräftar att det funnits jägare
och fiskare här redan för 3000-4000 år sedan.
Men det var troligen 1678 som Örträsk
fick en bofast befolkning. Då skall enligt flera källor nybyggaren Johan
Philipsson Hilduinen med sin familj ha kommit vandrande till Örträsk. Han kom
ursprungligen från Kuusamo i finska Österbotten och slog sig ned vid Näsberget
vid sjön där hembygdsområdet numera ligger. Han betraktas som grundare av
Örträsk by och är stamfader för en stor del av befolkningen i södra Lappland.
Under 1700-talet ökade invånarantalet genom den förste nybyggarens ättlingar och
genom att fler nybyggare kom att bosätta sig i Örträsk. Ättlingar till Hilduinen
vandrade sedan vidare och slog sig ned på många platser i Lycksele Lappmark,
bl.a. i Knaften, Tuvträsk, Rusele, Husbondliden, Björksele och Umgransele. Många
släktforskare har ofta till slut hamnat i Örträsk och hos stamfadern Johan
Philipsson-Hiluinen. I sin bok ”Örträskfinnarnas ättlingar” från 1966
presenterar Ossian Egerbladh ca 4000 Örträskfinska avkomlingar som under 1700-
och 1800-talet var bosatta i inlandet.
Att nybyggarna valde Örträsk var
säkert ingen tillfällighet. De såg att platsen hade goda kvaliteter som plats
för bosättning och försörjning. Under senare delen av 1700-talet satte
bebyggelsen verklig fart. Svedjebruk tunnade ut skogen och bygden odlades upp.
Med stora uppodlade arealer runt sjön skapas ett naturskönt och öppet landskap
Vid 1800-talets mitt hade befolkningen i Örträsk kyrkby vuxit till 438 personer.
Sysselsättningen var i huvudsak inriktad på jordbruk. De som inte hade egen jord
anställdes som drängar och pigor. Vid 1900-talets början började skog få ett
värde och ge arbete åt allt fler men fortfarande var jordbruket huvudnäringen.
Trakten bjuder även på rika bärmarker med blåbär, skogshallon, hjortron och
lingon. Det finns också gott om älg, skogsfågel och bäver.
Befolkningsutveckling
Örträsk växte, blev kyrkby när kyrkan
kom 1849 och så småningom egen socken och kommun. År 1850 hade som framgått
Örträsk kyrkby 438 invånare vilket kan jämföras med ca 600 personer samma år i
Lycksele. Men Örträsk blev aldrig stort. Som självständig socken och kommun
tillhörde den landets allra minsta med som mest drygt 1200 invånare under
perioden 1920-1960. ”Guldruschen” i Örträsk historia inföll under perioden
1940-1960. De höga kolpriserna i slutet av 1940-talet och de höga skogspriserna
från 1950-talet gjorde sitt till för att folk hade fullt upp med arbete i byn.
I kommunen ingick också
omkringliggande byar som Skarda, Skurträsk, Nyliden, Aborrträskliden, Långsele
och Vargträsk. Örträsk gamla kommun domineras både i öster och väster av
moräntäckta höjder, omgivna av sjöar och våtmarker. Ca 75 % är skog, 2 %
jordbruksmark och resten sjöar, vattendrag och myrmarker.
Under 1960-talet inleddes
befolkningsminskningen som ytterligare accelererade under 1970-talet. Vid
kommunsammanslagningen 1971 hade Örträsk kommun drygt 900 invånare men
utflyttningen fortsatte med oförminskad kraft under kommande årtionden.
Eftersom utflyttning från landsbygden domineras av yngre personer har
medelåldern för den kvarvarande befolkningen i Örträsk kraftigt stigit. Det har
blivit allt svårare att upprätthålla samhällsservicen. År 2005 bor det ca 350
personer i Örträsk gamla kommun. I följande tabell framgår
befolkningsutvecklingen.
Folkmängd
i
År Örträsk
Lappmarksförsamling/kommun
1850 438
1860 631
1870 631
1880 743
1890 789
1900 989
1910 1128
1920 1219
1930
1232
1940 1247
1950 1222
1960 1232
1970 938
1980 645
1990 525
1995 467
2005 ca 350
Örträsk församling
och kyrka
Trettondag jul 6 januari och söndag 7
januari år 1827 kom pastor Petrus Laestadius till Örträsk för att förmå bönderna
i byn att bygga en kyrka här. Han höll offentliga predikningar i Örträsk bönehus
där mer än 100 personer var samlade. Efter gudstjänsten satte bönhusvärden fram
2 – 3 kannor brännvin som kyrkfolket lät sig väl smaka och dricka av . Samma sak
upprepades efter söndagens predikan. Alla voro väl ”beskänkta” när de for hem.
”Detta gjorde på mig ett vidrigt intryck” skrev Laestadius i sin journal över
sin missionsresa i Lappmarken.
Det dröjde sedan till 1842 innan
kyrkbygget kom igång med hjälp av 28 lappmarksbönder. År 1849 stod kyrkan klar.
Örträsk församling i Luleå stift bildades redan 1848 som kapellförsamling genom
utbrytning ur Lycksele Pastorat. Församlingen blev eget pastorat 1887 och är
från 1995 annex till Lycksele. Församlingen omfattar delar av Öreälvens, Vargåns
och Vajbäckens vattensystem.
Förste präst i Örträsk var
kapellpredikant Uno August Sundelin som tjänstgjorde 1849-1859. Han efterträdes
av kapellpredikant C. A. Asplund 1860-1873. Församlingen fick sin förste
kyrkoherde 1887. Det var Axel Fredrik Westerlund (1845-1916). Han var född i
Arvidsjaur och son till kyrkoherden Gustaf Westerlund i Jokkmokk. I 42 år var
han verksam i kyrkolivet i Örträsk. Åren 1874-1887, innan han blev kyrkoherde,
var han pastor, kapellpredikant och folkskollärare i Örträsk. Fram till sin död
1916 var han även en av de drivande krafterna i Örträsks idrottsliv som vice
ordförande i Örträsk Skidklubb och ledamot i Föreningen för Skidlöpningens
Främjande i Sverige. Oscar Lundgren är den präst i Örträsk som har flest
tjänsteår efter Westerlund . I 18 år, 1944 – 1961, var han kyrkoherde i Örträsk
församling.
Den vita träkyrkan vackert belägen på
östra sidan om Örträsket stod alltså klar 1849. Den består av ett rektangulärt
långhus med spånklätt tak och med torn vid västra sidan och sakristia vid den
östra. Den är varsamt restaurerad, senast 1967 och är ett fint exempel på sen
nyklassicism. Under kyrkans 47 första år fanns ingen uppvärmning. Man måste vara
väl påpälsad för att klara kyrkobesök under kall vinter. Inte förrän 1885
ordnade man värmen genom att sätta in en stor kamin i mittgången. Samma år
installerades även den första kyrkorgeln. Den fina timrade prästgården stod klar
1858 och rödmålades 1872.
Nykterhetsrörelsen
I slutet av 1800-talet började det
bildas IOGT-loger runt om i Sverige. IOGT, eller Godtemplarorden som den också
kallades, kom från USA 1879 och blev snabbt en omfattande folkrörelse även i
Sverige. Behovet ansågs vara stort att få till stånd en ”motståndsrörelse” som
i någon mån kunde hejda rusdryckssedens skadliga verkningar i befolkningen.
Till Västerbotten kom rörelsen 1882 då flera loger bildades i Umeå och
Skellefteå och i en del kustorter. Under följande år ökade medlemsantalet
kraftigt. De som blev medlemmar måste ge löfte om att avhålla sig från
förtäring av alkoholhaltiga drycker och inte heller åt andra tillhandhålla
rusdrycker. Den första Nykterhetslogen i Lappmarken var ”Fjällets Stjärna” i
Lycksele bildad 1885 av ” 21 modiga män och 6 modiga kvinnor”. Fram till 1910
hade det bildats 16 nykterhetsloger i södra Lappmarken.
År 1902 instiftades den första
IOGT-logen i Örträsk som fick namnet ”3008 Ankaret”.
Året innan hade nykterhetsmissionären
Emil Öster från Nyköping besökt Örträsk i samband med en ”missionresa” i
Lappmarken och förberett det hela. Första året hade man 28 medlemmar och i
ledningen satt J W Berg, Edvard Eriksson och Karl Hedin. Logen ”Ankaret” i
Örträsk upphörde definitivt 1911. År 1903 instiftades IOGT-logen ”Långsele
Framtid ” i Långsele med 13 medlemmar . I ledningen satt August Königsson, J A
Sjöström, Jonas Hedman , Johan Norberg och J A Efraimsson. ”Långsele Framtid”
upphörde redan efter ett kvartal. Totalt i Örträsk har det endast funnits
dessa båda IOGT-loger och även en SGU-avdelning (Svensk Godtemplarungdom)
bildad 1969. Den senare verkade under kort tid med Susanne Persson, Örträsk som
ordförande. Hon hade tidigare varit med i IOGT-teatern i Lycksele.
En nykterhetsorganisation som en tid
hade många avdelningar och medlemmar i Lappmarken var SBF (Blåbandsrörelsen) som
till skillnad mot IOGT hade en religiös prägel utan de ritualer som
kännetecknade IOGT:s mötesverksamhet. I en del byar var medlemmarna
dubbelorganiserade i både IOGT och Blåbandrörelsen. Vid 1900-talets början
bildades det en Blåbandsförening i Örträsk med N Andersson som ordförande och en
förening i Långsele där N N Lindström var ordförande. I Lappmarken var
verksamheten ganska stor i början av 1900-talet men upphörde efterhand på de
flesta håll, så också föreningarna i Örträsk och Långsele.
Det stora
diskussionsämnet i nykterhetsfrågan i början på 1920-talet var
förbudsomröstningen den 27 augusti 1922. Omröstningen gällde om man ville att
det skulle bli totalförbud för försäljning av rusdrycker eller inte. Det
arbetades inom alla nykterhetsorganisationer och agiterades för att folket
skulle rösta ja vid omröstningen. Så kom då dagen för omröstningen och
nejrösterna vann knappt. I Sverige röstade 51.0 procent nej och det blev inget
förbud mot rusdrycker. I landets nyktraste län Västerbotten däremot var det stor
övervikt för förbud – hela 82 procent röstade ja. I Örträsk röstade 77 procent
ja av de 306 personer som deltog. Det angavs 238 ja-röster (121 män och 117
kvinnor) och 68 nej-röster (55 män och 13 kvinnor).
Under 1930-talet
fanns det en nykterhetsförening (NTO) i Örträsk som även hade idrott och
teaterverksamhet på sitt program. Ledare för föreningen var John Malm bosatt
”Utifälla”
och senare utflyttad till Vännäs. En ledande roll i föreningen hade även smeden
Einar Rehnman. Man spelade ofta teater inte bara i Örträsk utan även i Långsele
och Vänjaur. Varje sommar ända långt in på 1950-talet ordnades danser på ”Brodala”
uppe i ån (ca 8 km upp efter vägen mot Lycksele). En bit bort på en äng intill
bron över Öreälven fanns en festplats där man hade sommarfester med
teaterföreställningar och ordnade danser till dragspelsmusik, ofta med Alfons
Johansson vid dragspelet. I händelse av regn brukade man flytta festerna till
Örträsks Danspaviljong (blev i slutet av 1940-talet EFS:s bönehus). Det hände
också att man arrangerade simtävlingar över Öreälven. Vintertid ordnade
nykterhetsföreningen under flera år
skidtävlingar med start och mål vid Danspaviljongen.
Väckelserörelsen
Ända in på 1920-talet var Svenska
kyrkan det enda trossamfundet i byn. Baptister hade ibland under sommartid haft
friluftsmöten på östra sidan. Dessa möten samlade stora skaror men någon
baptistförsamling bildades aldrig . År 1927 började pingstvännerna sin
verksamhet i Örträsk och hade snart stationär vistelse i byn . De väckte stor
nyfikenhet med stor åhörartillströmning. Vuxendop, tungomålstal, väckelsesånger
etc var något nytt och lockade många. År 1936 byggde man ett eget bönehus,
Sion, som fortfarande är i bruk. Det är beläget vid den gamla dansbanan intill
Lorttjärnbäcken och Oxmyran. Denna dansbana hade tidigare gjort tjänst som
förlustelseställe för bygdens ungdom och sågs av vissa som en plats för
syndasmitta. År 1940 bildades en egen pingstförsamling, tidigare hade man
tillhört Knaftens församling. År 1960 uppfördes Västra Örträsks Sionlokal.
Lämna ett svar