Mitt Örträsk
Öppet brev till Örträskbygdens Intresse- och Hembygdsförening
När man drabbas av blixten är man inte så handlingskraftig, vilket visade sig i att jag knappt fick fram ett tack efter den fina utmärkelsen jag fick.
Detta gjorde att jag morgonen efter skrev ett tack, som min enda ovän datorn, slukade och nu ej går att finna. Nu gör jag ett nytt försök att förutom att säga stort tack berätta varför Örträsk, trots att jag bott större delen av mitt liv på andra ställen, är hemma.
Jag föddes på Ritz kafé mitt under brinnande krig. I Örträsk var vid den tiden en stor militärövning förlagd. Militärstaben fanns på vår övervåning och enligt min mor var det folk överallt, soldater som satt i källartrappen och väntade på bröd eller tiggde brödkanter. Det var inte lätt att hitta en plats där man kunde amma sitt barn i fred, en syssla som på den tiden inte gjordes offentligt. I skafferiet under trappen intog jag mina tidigaste måltider.
Så fick jag växa upp i det som jag tidigare benämnt som byns hjärta. Jag fick tidigt känna att jag behövdes för att allt skulle gå ihop både arbetsmässigt och ekonomiskt, något som stärkte självkänslan. När servitrisen skulle ha ledig eftermiddag kunde kunderna mötas av en servitris som stod på en stol för att kunna ta hand om disken.
Fritiden i byn som barn, kurragömma i Konsum-knuten kl 18.00, jonglerande på de tomma bensintunnorna på vägen, backhoppning i Himlabacken, sparktågen utför Konsum- eller Bergs-backen mm mm skedde utan vuxen inblandning. Men den rådande normen upprätthölls av alla vuxna och det fanns alltid någon som sa till om man ”råkade” skjutsa någon på pakethållaren.
Såväl barn som vuxna visste att om man ville ha roligt eller att något skulle bli av , var det upp till oss själva. ”Haderian, hadera, haderian, hadera, vill ni hjälpa oss med vårat tvättförslag” Sången ekade från scenen på Gotthards när byn kämpade för en gemensam tvättstuga i församlingshemmet. Vilken lisa för byns kvinnor när den drömmen blev verklighet även om tekniken, även då, kunde ställa till det och man kom hem med yllekläder som passade på barnen eller dockorna.
Det som ligger en varmt om hjärtat kan man skriva hur mycket som helst om. Men med dessa bilder från förr vill jag säga att Örträskbygden för mig innebär trygghet, frihet, utmaningar, sammanhållning men även bus och humor som jag kan exemplifiera en annan gång.
Tack än en gång!
Grethel
Lämna ett svar