Skogsblomman

---

SKOGSBLOMMAN

 

Minnen
berättade av Gerdy Eggesten, dotter till Axel och Gerda Thorén

Margot Ericson har gjort intervjun.

Det var meningen att lokalen skulle invigas helgen före jul 1935, men då var mamma sjuk.
Hon dog den 29 dec och invigningen fick vänta till i januari 1936.

Skogsblomman var inte det enda danshaket i byn. Alfon Johansson hade en paviljong på östra
sidan, och det uppstod en mördande konkurrens där alla metoder var tillåtna. Att jag inte fick magsår.  Ibland kunde det ha samlats många danssugna utanför entrén för att helt plötsligt fara iväg när man fått tips som gjorde att Alfons paviljong på andra sidan sjön lockade mera. En gång spreds ryktet om att det var risk för scharlakansfeber, och att dansen var inställd på grund av det.

Vartannat år var det pojk- eller flickkalas. Det fanns gott om ungdomar i byn på den tiden.
Det ordnades ofta dans till grammofon efter bion fastän det egentligen inte var tillåtet och Axel kunde få böta för det. En gång när det var nästan hundra ungdomar i lokalen kom ryktet att landsfiskalen var på väg dit. Alla rusade ut hals över huvud.

Det fanns ingen musikförmedling då. Musiken bokades via direktkontakt. Det var ofta jag som fick ringa och tinga på musiken. Det var jobbigt ibland. Musikerna kom på fredag
kväll och låg över till på söndag. Den tiden hade vi spelmanspojkarna från Stöcke. De var fem till antalet och det var en ovanligt stor musikgrupp. De kom ett gäng som fyllde farstun och ifrågasatte, om det verkligen var fem som spelade. Jag öppnade dörren så dom fick se, och sen gick de bra att lösa
biljett.

Filmerna kunde man beställa via en bok i förväg.

Vi hade en trollkarl en gång. Han hette Kubis. Han behövde en tupp som han skulle hypnotisera. Det gick till så att han ritade en rand på bordet och fick tuppen att fästa blicken på den. Beda fick tag i en tupp hos Julia Gustavsson. Hon sa när dom skulle hämta tuppen att ”Du behöv aldrig kömma igen vä han, jag vill int ha han nå mer” Vi stekte tuppen efteråt och hade kalas.

Jag hörde en intervju med ”The happy boys” från Vindeln. Inte många lever i det gänget i dag.
De var ofta här och spelade och dom var bra på att spela.

Alfon hade alltid dans på fettisdagen och då var det ingenting här. Men då var det några ungdomar, Torsten Vennberg, Hjalmar Svensson och Alvar Svensson och ett helt
gäng som tyckte att det borde kunna ordnas även på Skogsblomman.  Pappa försökte säga att det inte var så lätt att boka musik med så kort varsel. Alla som låg
ute i kojorna borta för veckorna vid Tällvattnet var man i så fall tvungen att underrätta. Det var Fredrik Vennberg som fick i uppdrag att tala om att det skulle bli dans. Han var så nervös att han skulle glömma vad bandet hette, så han upprepade namnet hela vägen bort till Tällvattnet. När han kom fram mindes
han inte när han blev tillfrågad.  Men när han tänkt efter en stund slog han ut med armarna och knäppte med fingrarna, som han brukar göra och klämde i ”Te happy båjs”

1945 togs ett initiativ av Axel och hans bror Arvid att bygga en dansbana ner vid sjön som fick namnet Sjöviken. Den drevs ett tag av Axel och Beda till dess att SSU tog över ansvaret. SSU bildades 1945 på initiativ av Tage Söderberg som var lärare i byn. Dansbanan fanns inte kvar så länge efter det. Det var vackert nere vid Sjöviken och mygg var det gott om men när man är ung och har roligt på danserna känner man inte av myggen.

Det byggdes också en utedansbana på gaveln mot Runes hus (se bild) men den användes inte så många år.

Det fanns inga privatbilar på den tiden Jag minns, att dom satt där på Blomman och väntade på bil.  Det kunde vara flera hundra ibland. En del cyklade väl men Bjurholmsborna hade för lång väg. En gång när jag gick hem hittade jag en avsomnad person i en snödriva. Han kunde ha frusit ihjäl.

Biografmaskinerna kom från Odeons Biograf i Umeå. Axel köpte biografmaskinerna av en man som hette Rolf Sjögren. Lamporna från Odeonbiografen följde med i köpet. Det var fyra lampetter på ömse sidor och stora lampor i taket, tjusiga lampor. Det var rosa siden på lamporna så de vete stackarn om dom höll så länge.

Det fanns en fondvägg framme vid scenen som en från Högås målat.

Jag brukar tänka: Tänk om man hade haft en dammsugare på den tiden. Det var jobbigt att städa med allt damm och grus. Parkettgolvet lades in senare. Mo och Domsjö skänkte golvet. Den tiden jag var i farten var det vanligt att skura. Jag minns bara att då skura man så man såg sju stjärnor.

Det fanns en läktare där jag brukade sköta om skjutbanan.  När det var stora helger var det mycket folk. Det var ofta fina priser. En gång var det en stor brudkista som vinst. Det var en som bestämt sig för att han skulle bara ha den. Han fick för sig att det inte gick rätt till och sa till mig: ”Du blir inte fri mig förrän
alla lotter är slut och då ska jag ha den där kistan.” Han hade så otur att det var på en av de sista lotterna som kistan fanns.  Han var övertygad om att vi bluffade.

Det var mycket ryktesspridning om Skogsblomman. Tänk när de fick för sig att Baran* var i farten. Det var någon som sa: Hur kan det vara folk där jämt. ”Ja, en Axel ha ju Baran”, var det någon som sa.

Det var mycket roligt, Jag var ju ung själv. Där satt man i farstun och sålde biljetter och höll på att frysa ihjäl på vintern. Det var gjort som en liten skål där man skulle lägga pengarna men folk ryckte upp så det blev en alldeles för stor öppning. Vi hade ju rätt att sälja biljetter hur länge som helst på kvällen men då kom någon och sa: ”Du har inte rätt att sälja biljetter längre än till klockan 11 för efter det har man rätt att gå in gratis.” Sen skulle man ju hjälpa Beda i serveringen en timme så inte hade man någon lång tid för dans. En som jag dansade med klagade på att jag var kall som is och undrade om jag höll på att frysa ihjäl.

 

Nu rivs det! Om väggarna kunde tala! Det är dystert men man kan inte göra något. Alfons paviljong blev ju bönhus.

Jag ska aldrig förglömma då prästen Sundvall var på Blomman och vigde Beda och pappa. Sundvall ville ju inte, men pappa var ju tjurig på sitt vis och sa att han inte hade rätt att neka. Jag kan minnas när jag vill, hur han for ner från scenen och prästkappan fladdrade efter honom och hur missbelåten han var. Han hade aldrig något annat att prata om på högmässa än vilket fördärv det var för byn att Blomman fanns.

Flera hade sina bröllop på Blomman. Alice och Valdemar Edlund var bland de första.

Jag minns en påsklördag. Ett stockholmsgäng hade hyrt Blomman. Helt plötsligt dök polis Bertil Königsson och landsfiskal Wallin upp. Vi såg när de gick in. Ett tu tre kom Wallin ut med ett dragspel. Då blev man ju lite chockad. Dragspelet var ju själva hjärtat i orkestern och det var ett speciellt spel. Ägaren till spelet var visst inblandad i trassliga affärer. Det passade ju också bra, för då var
man ju tvungen att ställa in på Blomman. Då skickades Torsten Vennberg och en annan i bandet till Provåker där det skulle finnas ett sådant dragspel. Den som ägde spelet var religiös och gammeldags så det var efter stor övertalning de fick låna spelet.

Mycket man minns kan man inte ens tala om eftersom det är för känsligt.

Minnen berättade av Rune Thorén, son till Axel och Gerda Thorén

Margoth Elfving
gjorde intervjun. Den redovisas något nedkortad eftersom Rune och Gerdy delvis
har samma minnen från den tiden.  

Hur namnet Skogsblomman kom till är jag osäker på men det var nog pappa som bestämde det.
När sedan ett kafé byggdes på baksidan fick det heta Snöklockan.

Ända sedan jag var 6 år var jag med när det hände något på Blomman. Pappa blev anmäld för detta och landsfiskal Lönner kom på besök för att upplysa om det olämpliga i att ha en
6-åring på sådana tillställningar. Axel svarade bara, att eftersom både Gerda och han själv fanns på Blomman under hela kvällen var det nödvändigt att också
pojken var där, så man visste var han var.  Lönner kom ingen vart med vidare åtgärder.   

Den som löste in sig på lördagsbion kunde få en fribiljett till bion på söndag kväll. En biobiljett kostade då 1:40.

Efter bion blev det ibland dans. Gerdy som då var i tonåren kunde hantera den grammofon som
följde med biografutrustningen när den köptes. Jag fick tidigt lära mig av Gerdy att sköta den, för att hon också skulle få dansa.

Prästen på min tid var Oskar Lundgren. Han var känd för sin vältalighet. Dansbanan vid Sjöviken uppfattade han som ett syndens näste. I en predikan sa han följande: ”Åskan mullrade och regnet forsade. Ändå tystnade inte dansmusiken nere vid sjön.”

 

Utskrift:
Margoth Elfving

* Baran: Ett
trollnystan som skulle försäkra ägaren om välfärd. Man gjorde ett nystan av ett
visst antal garnsorter, tillförde några bloddroppar av sitt eget blod och lovade
djävulen sin själ efter döden om han försåg ägaren med allt han/hon behövde.