Efter ett tips av Göte Edvinsson kommer här en berättelse från Umebladet 1924.
Ett utdrag från Umebladet den 12/7 1924
HUNDARNAS HÄMND
En underlig historia från finnbygden
av VALDEMAR LINDHOLM
Jakten hade varit god och efter hemkomsten hade middagen smakat gudomligt. Nu sutto vi, jägmästaren och jag, i var sin bekväma fåtölj, framför brasan, och mojade oss, njutande av en god cigarr. På mattan framför kakelugnen, synbarligen njutande av den från kakelugnen utstrålande värmen låg gamla Klinga, då och då i sömnen utstötande en lätt morrning eller ett dovt skall.
”Det är märkvärdigt, att osjäliga djur kunna drömma”, sade jag, halft för mig själv.
”Osjäliga djur”, inföll jägmästaren. ”Kan du vara så säker på, att inte en hund t.ex., kan ge prov på själsliga egenskaper, lika utomordentliga som mången människa?”
”Ja, i konkreta saker, kanske. Men det rent abstrakta…”
”Våra egna abstraktioner är det mången gång inte så mycket bevänt med. Men jag kan berätta dig en historia från det rent översinnligas område, där hundarna är huvudpersonerna. Jag kan säga dig, att jag på det noggrannaste undersökt, att historien är sann. Ögonvittnen från den tiden leva ännu kvar, så att t.o.m. en vetenskaplig undersökning skulle bekräfta sanningen av vad jag berättar”.
Jägmästaren tog en klunk ur aftontoddyn, som flickan just satt fram, och berättade.
”Som du vet, är Örträsk socken i Sydlappland den nordligaste av vårt lands verkliga finnmarker. Här bosatte sig år 1973 finnen Johan Filipsson Hilduinen från Hilduin gård i Österbotten, i närheten av Kemi. Sedermera inflyttade ytterligare ett par finnar. Håkan Ersson och Lars Olofsson finne, och av dessa finnar och deras efterkommande har Sydlappland till största delen blivit befolkat och uppodlat. De gamla finnarna i Örträsk foro ofta synnerligen hårt fram mot landets ursprungliga invånare, lapparna. Men där ingen åklagare finns, där är ingen domare. Lapparna hade, för att skydda sig, intet annat att taga till, än sin trollkunnighet, men det värsta var, att finnarna voro nästan lika styva att trolla, som lapparna. Trollkunnigheten bland Örträskfinnarna har för resten levt kvar ända till den dag, som är, ty ännu finns det gubbar där, som t.ex. kunna ”stä blou”, d.v.s. avstanna varje blodflöde blottgenom uttalande av en besvärjelse.
För c:a 60 år sedan fanns det i Örträsk en gammal bonde, som hette Jon Ors. Han var känd som en duktig trollkarl, men han hade också namn om sig att vara en ovanligt grym och hård människa, särskilt mot lapparna.
En gång, när han skulle fara till Lycksele på lillmarknaden, hade en lapp kommit in i hans stuga, just strax innan han skulle resa. Lappen kom för att tala om, att han hade sålt en hel del kött och hudar, så att han hade mycket gott om pängar. När Jon Ors hörde detta, erbjöd han lappen att få åka med honom till Lycksele. Men lappen sade sig vilja ränna skidor i stället. Och han gav sig också mycket riktigt iväg, följd av sin lilla, svarta lapphund.
Jon Orson for strax efter och hann upp lappen mitt mellan Örträsk och Knaften. Han erbjöd nu lappen på nytt att få åka, och till slut lät lappen övertala sig att stiga upp i släden, dock först sedan han fått löfte att hunden skulle få sitta vid hans sida. ”Varför är du så angelägen om, att hunden skall vara hos dig” frågade Jon Ors. ”Därför att hunden är min vän, som skyddar mig, då jag lever, och hämnas mig, när jag är död.”
Så körde de tyst vidare en stund. Men så, med ens, böjde sig Jon Ors ned och tog en liten handyxa, som han hade liggande vid sidan av sig, och hastigt som blixten, slog han hunden i skallen, så att hjärnan sprutade ut, och så slog han lappen. Till synes livlös föll lappen av släden. Jon Ors undersökte honom för att röva pängarna men fann intet, ty lappen hade vädrat försåt och gömt undan sina pängar så väl, att Jon Ors ej i hastigheten fick tag i dem. Som en bjällra hördes på avstånd och sålunda någon vägfarande var i antågande, lämnade Jon Ors lappen åt sitt öde och skyndade därifrån så snabbt, som hästen bara kunde springa.
Men lappen var ej död, utan kom sig igen. Och i många människors närvaro uttalade han den förbannelsen över Jon Ors: I din gård skall under fyra släktledhustrun under tjugu års tid ligga sjuk.
Denna förbannelse har också bokstavligen slagit in. Jon Ors dotter fick ligga sina tjugu år, hans sondotter låg förlamad i tjugu år och i den nuvarande familjen ligger hustrun sedan åratal tillbaka, utan att läkarvetenskapen förmår göra det ringaste.
Men det är ju om hunden, som jag egentligen skulle tala. Jon Ors hade, när han flydde, fått med sig den döda hunden i släden. När han kom till ett brant stup, som ligger där vid vägen, tog han hundens döda kropp och slängde den dit ner, där den sedan också påträffades. Men det märkliga var, att efter den dagen kunde Jon Ors aldrig köra med en häst förbi den platsen. Hästarna blevo alldeles kollriga, så snart de kommo dit. Och när han en gång, när drängen var med, försökte att leda hästen förbi den där platsen, var det nära, att han av hästen blivit störtad i djupet.
”Skam hade fått av mig ena skon.” sade han efteråt. ”Hade han fått åv mig den andra också, så hade jag legat där..”
Strax därpå, det var på senhösten, dog Jon Ors. Och då hände det något så, märkeligt, att man måste tro det vara dikt, om nu inte trovärdiga och allvarliga män och kvinnor intygade, att det är sanning. Från alla håll och kanter samlades hundar på Örträsks kyrkogård. Att köra dem därifrån, var helt enkelt omöjligt. Och kring Jon Ors grav samlades de alla under det gräsligaste oljud. Det var som sagt senhöst och marken hade redan börjat att frysa, men hundarna grävde och grävde, så blodet spratt ur deras tassar. Och de gåvo ej tappt, förrän de grävt upp kistan och lyckats få hål på locket. Den, som gjort kistan, var gamle snickaren Lundström, och han säger, att kistan var väl gjord, så att hundarna nog hade ett ordentligt arbete, innan de kunde få upp kistlocket.
Sedan hundarna så på det mest raffinerade sätt skändat ”hundmördarens” grav, gåvo de sig därifrån. Men Jon Ors-släktingarna fingo det mycket tvivelaktiga nöjet att begrava gubben en gång till.
Hundarna hade hämnats.
Men hur vill du förklara denna historia? Är det inte ibland så, att vi själva, trots vår bergfasta tro på vår ställning som skapelsens krona, stå en smula undrande och spörjande t.o.m. inför ”de osjäliga djuren?”