Artikel i bilaga till VK den 21 april 2009
Örträskbygden har inte direkt gjort sig känt som något travfäste, men hästar har det alltid funnits hyfsat gott om. För Carola Eriksson och dottern Emma Jonsson är det i alla fall trav som gäller.
— Men vi skyndar långsamt, har mycket att lära, säger Carola och Emma som detta till trots hoppas kunna starta familjens treåriga kallblodssto Sör Malin under kommande sommar.
Mamma Carola Eriksson fick sin första hästkontakt i mycket unga år och det hos Janne Öredahl, också han med hemvist i Örträsk på den östra sidan.
—Öredahls hade en gammal nordsvensk som hette Etik och senare även Qulan Express som hade nordiskt rekord och som bland annat lämnat avkomman Idenors Janne som sprang in över två miljoner. Där var jag och mockade skit och ryktade tillsammans med en kompis, berättar Carola med ett skratt.
— Ibland fick vi även köra lite smått och någon gång även följa med på travet.
Emma i mammas fotspår
Upp i tonåren började dock andra intressen dra och hästengagemanget låg nere tämligen länge för Carola.
— Men intresset har alltid funnits där, berättar Carola som senare kunde se dottern Emma gå i samma fotspår:
— Jag fick också upp mitt hästintresse genom att vara hos Janne Öredahl och sköta och rida den då till åren komna Qulan Express, berättar i dag 16-åriga Emma vilken som sexåring började på ridskola i Vindeln.
— Första gången, eller om det var andra, blev jag sparkad i magen av en häst, jag minns inte så mycket numera, var väl halvrädd ett tag, men det var bara att övervinna det, tjurighet kan vara en bra egenskap ibland.
Sör Malin heter “Lärohästen”
Senare vändes mor och dotters hästblickar mot travhästar…
2005 inhandlades Bea Egilina, ett i dag 17-årigt sto som på sin tid hann göra 30 starter innan hon kom till Örträsk.
— Vi har vissa funderingar på att betäcka henne.
För två år sedan införskaffades då ettåriga kallblodet Sör Malin (Hallsta Lotus-Höiby Stina) och det är hon som är något av “lärohästen”.
—För du ska komma ihåg att vi är nybörjare, vi kan egentligen ingenting och lär oss hela tiden, menar Carola.
Hösten 2007 gicks Travskolan på Umåker, gångna höst gick mor och dotter B-tränarutbildningen där dock Emma är för ung för att kvittera ut den licensen, men gör det samma dag som hon fyller 18.
Olika gymnasiealternativ
Det är alltså mamma Carola som står som tränare för Sör Malin som hon deläger med maken Mats Jonsson vilken, milt uttryckt, inte är direkt häst- och travintresserad.
— Nej, men han har stort överseende med vår hobby och är helt oersättlig som “materialförvaltare”, säger Carola och skrattar igen.
Det framtida tävlingsmomentet lockar framför allt dottern:
— Verkligen, jag älskar att tävla oavsett vad det handlar om, fastslår Emma och berättar att mor och dotter resonerar sig fram till hur träningen ska läggas upp och annat…
— Vi brukar hitta någon mellanväg när vi är oense, men går inte det, ja, då är det mamma som bestämmer, men hon lyssnar mycket på mig, medger Emma som kommande höst ska börja gymnasiet.
— Jag har kommit in på det jag sökt, bestämmer mig till sommaren om det ska bli naturvetenskapligt program i Vännäs eller travgymnasiet på Wången i Jämtland. Vissa framtida veterinärdrömmar har jag, men jag vill också hålla på med trav hela livet, säger Emma och fortsätter:
— Under högstadiet praktiserade jag två perioder hos Mats och Annica Gällerstedt. Där fick jag prova på travyrket vilket var helt underbart, det skulle vara kul att hålla på med sin fritidssyssla som jobb.
Hoppas på Lyckselestart
I höstas körde man premielopp med Sör Malin, men det gick inte som man hoppats på…
— Nej, det var en strulig period där, vi hade bara varit på bana tre gånger innan premieloppet, sen fick jag också diskbråck så att vi dessutom missade unghästutställningen på Umåker, säger Carola som i Lyckselebekantingen Jörgen E Ahlqvist inte bara har en hovslagare utan även ett värdefullt bollplank. I vinter har man kört mycket mängdträning med Sör Malin.
— Vi kör på vägarna här runt byn vilket fungerar mycket bra.
Målet för sommaren?
— Vi hoppas kunna kvala in henne för att starta under Lyckseleveckan, men vi spänner inte bågen speciellt högt, för oss måste det få ta tid, vi måste lära oss mycket mer, både vi och hästen, säger Carola och avslutar:
— Men det är ju också just det faktum att vi mer eller mindre börjat från ruta ett som är den härliga utmaningen.
Klicka på bilderna så blir de större
Foto: Åke Runnman