Mikael Kihl har många minnen från Vargträsk.
– Det var pappa Henriks paradis som han kallade det, men sedan han gick bort 2007 är det inte samma sak längre, säger Mikael som äger fastigheten Gustavsberg tillsammans med sin syster Lena.
– Vargträskdagen uppskattar jag dock riktigt mycket.
Mikaels pappa Henrik växte som bekant upp i Vargträsk och var där mer eller mindre på heltid sedan han kvitterade ut pensionen på 1990-talet.
– Jag var logiskt där hos farmor och farfar (Olga och Nils) en hel del i unga år. Sen pappa blev pensionär och vistades mycket där, timrade upp stugan och så blev det även mer Vargträsk för oss andra i familjen, säger Mikael som har många minnen från Vargträsk och det främst från sina unga år.
– Jag var väl sju, åtta år när jag fick följa med pappa på älgjakt för första gången, det var spännande men jag kom också för nära en hund efter att dom skjutit en älg. Jag blev biten av hunden och har faktiskt kvar ett ärr på ögonlocket fast det är 40-talet år sedan, berättar han.
Rötterna finns kvar där även om det numera inte blir så mycket Vargträsktid.
– Det är helt enkelt inte samma sak sedan pappa inte längre är där.
MOTORSÅG BLEV DET INTE
Mikael föddes 1967 i Bjästa söder om Örnsköldsvik, bodde därefter några år i Umeå.
– Det enda jag egentligen minns från Umeåtiden är att Lena (fyra år yngre syster) föddes där och då.
Sen blev det Ö-vik igen, först Gullänget och därefter Själevad.
– Jag var fem år när vi flyttade till Själevad, det är därifrån jag har mina uppväxtminnen, säger han och berättar om fotbollsspelandet och umgänget i övrigt med alla kompisar.
– Det var ett nybyggt område dit många barnfamiljer flyttat, man hade oerhört många kompisar runt kvarteret, minns Mikael.
Nämnas ska också att i huset på Piastervägen 7 i Själevad, där Mikael växte, upp bor i dag systern Lena med maken Lasse och halvårsgamla sonen Ture.
Efter avslutad grundskola hade Mikael planer på att gå skogsbruksskolan i Sollefteå.
Skogsbruksskolan…?
– I åttan var jag på en praovecka hos Modo på Gideå Bruk, där fick man se skogsmaskiner, träffa skogshuggare, prova motorsågar och allt det där med att jobba ut i friska luften, i skogen, lockade mig då.
Men det blev inte någon skogsbruksskola…
– Nej, mamma och pappa övertalade mig att gå fyraårig teknisk linje istället och det var med facit i handen klokt. Några år efter min prao var väl motorsågarna mer eller mindre borta som arbetsredskap så det var nog tur att jag inte satsade på den banan.
I PAPPAS FN-SPÅR
Efter gymnasiet väntade militärtjänstgöring för luftvärnet, LV7, i Luleå.
– Sen jobbade jag för NPL Bygg ett tag, var bland annat i Åre. En betongfabrik hann jag också jobba på innan jag kom in på en utbildning där jag fick ta körkort på buss och lastbil, det var värdefullt och roligt. Utbildningen kallades förresten ”elefantskolan” för att man tog körkort på de största fordonen.
Därefter körde han sopbil.
– Det är nog det bästa jobb jag haft. På den tiden var det riktiga sopsäckar som skulle hanteras, jag sprang som en gasell och ju fortare man jobbade på sina fasta områden desto tidigare fick man sluta, jag fick gratis motion på köpet och har aldrig varit så vältränad som jag var då.
Pappa Henrik hade i sin ungdom gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern…
– Det fanns självklart där i bakhuvudet någonstans, säger Mikael som hade trivts i lumpen och sökte FN-tjänst i Libanon, kom in och var där i sju månader.
– Det var intressant, eftersom jag låg på ett lastbilskompani fick jag åka runt mycket i Libanon och Israel.
Hösten 1990 kom han hem igen och då var det dags att ta tag i tillvaron…
– Jag flyttade hemifrån och började jobba för Vägverket (sedan 2009 benämnt Svevia) den hösten vilket innebär att jag jobbat för dom i 25 år kommande höst. Tanken då var dock inte annan än att jag skulle prova där en stund tills jag bestämt mig för vad jag ville göra.
LIV PÅ HEMMAPLAN
Han jobbade länge som mättekniker på anläggningsavdelningen och då låg han borta på veckorna och jobbade både här och där med stadigt husvagnsboende.
Något som pappa Henrik också gjorde under oerhört många år.
Några speciella minnen från tiden ute på fältet om vi uttrycker det så?
– På minussidan ett broras i Sävar, det gick bra utan att någon kom till skada men arbetsmässigt var det jäkligt jobbigt. På plussidan så var vi samma gäng som åkte runt och jobbade ihop på brosidan och lärde därför känna varandra mycket bra.
När Mikael och Gunillas familj hade utökats med sönerna David och Elias började det dock bli segt att vara borta hela veckorna varför han sedan 2009 jobbar på driften för Svevia och det med fast stationering i Överhörnäs som bara är dryga milen hemifrån.
– Nu får jag komma hem till familjen varje kväll, nu har jag fått ett liv, skrattar Mikael som i ishockey har ett stort fritidsintresse.
Då stans stolthet Modo gått blytungt denna vinter är det dock mest med sonen Davids spel i KB 65 (Köpmanholmen Bjästa) som han engagerar sig.
Sedan 2000 är familjens hemvist i just Köpmanholmen, 26 kilometer söder om centrala Örnsköldsvik och det på en mindre jordbruksfastighet nära havet.
– Hästgård kan man kanske kalla det, tycker Mikael och syftar på att Kihls har fyra hästar som hyresgäster i ladugården.
Mamma Monica har förresten fram till nyligen också bott i Köpmanholmen, men nu flyttat till Själevad där det yngsta barnbarnet (Lenas Ture) nu finns.
GILLAR NORSKT FISKE
Fiske och friluftsliv är ett stort intresse för Mikael och när vi pratar fiske pratar vi främst om årliga veckolånga turer till Norge.
– Förra sommaren 2014 slog alla rekord, den var helt magisk. Då var vi ute på Lofoten, det var ett helt sagolikt väder hela veckan med ofta 28, 29 grader fram till elva på kvällarna och det brukar det sällan vara i Norge.
– En kväll fick vi dessutom oerhört med fisk, vi hade på fyra stycken 250 kilo med oss hem i båten på kvällen.
Ett annat Mikaelintresse är hårdrock hur underligt det än ter sig för artikelförfattaren tillika kusinen…
– Du kan vara lugn, vi har biljetter till AC/DC-konserten i Stockholm till sommaren, skrattar Mikael glatt.
Trots det tidigare relaterade hundbettet under älgjakten i Vargträsk fick han inte på något sätt några men om vi då undantar ögonlocksärret.
– Nej, tvärtom, jag har alltid gillat hundar helskarpt, pappa hade ju alltid hund, avslutar Mikael Kihl.
MIKAEL KIHL, VARGTRÄSKPROFIL
Namn: Mikael Kihl.
Ålder: 47 år.
Familj: Hustrun Gunilla och sönerna David, 10 år, och Elias, 8 år.
Bor: På en ranch i Köpmanholmen, 26 kilometer söder om Örnsköldsvik ute vid havet.
Syssla: Arbetsledare för Svevia på driftområde Örnsköldsvik.
Intressen: Hårdrock, fiske, friluftsliv och ishockey.