Om Örträsk
och dess historia del 2 av
Ivar Söderlind

 

Här presenteras del 2 om Örträsk och dess samhälleliga
historia. Det är utdrag ur en längre historik där också idrottslivet i Örträsk
utförligt behandlas. Första delen presenterades i december 2005. Det handlade då
om Örträsks kolonisation, befolkningsutveckling, Örträsk församling,
väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen. Både här på hemsidan och i Örträsk
Allehanda kommer jag framöver att fortsätta med ytterligare avsnitt och skall
nästa gång bland annat berätta om skollivet i Örträsk. Det finns stora luckor
och säkert fel/tveksamheter i redovisningen som bygger på skriftliga men även
muntliga källor. Jag är som vanligt tacksam för korrigeringar, kompletteringar
och synpunkter på innehållet. Många värdefulla tips har jag fått från Margareta
Dahlgren, Örträsk, Martin Axelsson, Långsele, Rune Thorén, Fårberget, Gun
Rehnman, Örträsk, Åke Runnman, Örträsk och Agneta Höglund, Umeå.  Det är
meningen att historiken här på hemsidan kontinuerligt skall uppdateras, se i
menyn under rubriken *Historia.  Den intresserade kan hämta ytterligare
historiska fakta om Örträsk med omnejd i boken ”Något om Örträskbygden Örträsk
och Långsele för gammalt” från 1978.

 

Affärer i Örträsk

Innan norra stambanan var byggd hämtade Örträskborna sina
varor och gjorde sina viktiga inköp i Nordmaling, åtta mil enkel väg via
hästfrakt. När järnvägen dragits förbi Nyåker 1892   upphörde
Nordmalingsfärderna. Nu kunde man hämta sina varor endast fem mil bort och många
varulass till affärerna i byn drog fram efter vägen från Nyåker till Örträsk.

Den första handelsboden startades i Örträsk 1887 av Håknäs
Sågverk (som senare blev Mo & Domsjö). Den kallades Håknäsboden med Samuel L
Rehnman som handelsföreståndare. Enligt Per Erik Erikssons familjeregister så
flyttade Rehnmans hit från Umeå i oktober 1887. Han kom ursprungligen från
Gäddträsk och var farbror till Ejnar Rehnman (1916-2001). Ejnar var son till
Jakob och Jenny Rehnman (båda från Gäddträsk) som hade smedja i byn (granne med
Gladaberg). Ejnar drev i slutet av 1930-talet cykelaffär i ett gult hus, skyltat
”Monark” nere vid vägen. Under 1940-talet byggdes huset ”uppa byn” och blev
Rehnmans Mekaniska Bilverkstad, sportaffär, bensinmack (Shell) m m. Verksamheten
såldes 1976 och blev Br. Svenssons Mekaniska. Efter denna utvikning tillbaks
till Håknäsboden som efter sekelskiftet 1900 övertogs av handelsmannen Gran och
1918 av Johan Berg. Svante Berg (1915-1999) tog så småningom över affären efter
sin far som han i många år ägde och arbetade i.

Bolagsboden, ”Bolagsboa” startade 1890 med bokhållaren Olov
A Hedman som föreståndare. Det var ett andelsbolag som sannolikt bildades för
att bönderna inte ville vara beroende av bolaget (Håknäs). Affären var belägen
på östra sidan men hade försäljning på båda sidor om sjön. Den gick i konkurs
1898 då Olof Andreas Öhrman (1865-1956) övertagit föreståndarsysslan. Erik Olof
Öhrman, Olle Öhrmans far, var styrelseordförande i andelsbolaget. Konkursen var
nog oundviklig på grund av alltför rundhänta krediter. Enligt ”Kapitalbok för
Örträsk Handelsbolag”, som Margareta Dahlgren för några år sedan hittade på
Hembygdsgårdens ”Gammhusvind”, hade andelsbolaget redan 1892 revers och
utstående fordringar på total 12 537,77 kronor fördelat på nära 200 personer med
varierande belopp från några kronor till 200-300 kronor. Med tanke på att
handelsföreståndaren O A Hedman hade en årslön på 600 kronor var det
anmärkningsvärt med sådana krediter.

Efter konkursen 1898 tog J Valfrid Persson (1872-1954), som
senare bytte namn till Ekehjelm, över rörelsen och drev den till 1925 då Ruben
Långström (1897-1951) tog vid. Den senare var för övrigt en drivande kraft i
idrottsföreningen under 1920-30-talen. Långströms affär övertogs av Emil Nilsson
(1898-1973) år 1940 och lades ned av honom 1964. Affären låg där Leif och Anita
Olofsson nu har sitt hus.

I början av 1900-talet fanns det även handelsställe på
västersidan genom Abner Jans’n som tog sina varor från von Ahn i Umeå. År 1926
startade Edvard och Tyko Söder sin affär i Västra Örträsk  som övertogs av
Malkus Edlund i början av 1950-talet. Rune Thorén berättar att han fick
handelsrättigheter i Fårberget 1953. Sina varor tog han från Renmarksbolagen i
Umeå. Han drev sin butik i Fårberget tills 1971 då han flyttade över till
Konsumhuset i Västra Örträsk. Då Thorén pensionerade sig 1987 övertogs butiken
av Sven Olofsson som fortfarande driver ”Örträsk Handel och bensin” i det gamla
Konsumhuset.

Konsum, ”Kooperativa”, startade i Örträsk 1933 och
intresset var mycket stort. Man hyrde först en lokal hos Leonard Jonsson och
hade från 1936 fram till nedläggningen 1993 eget hus i Örträsk. I december 1993
startade Anders och Siv Söderlund ”Örträsks Livs” i samma hus.  Där var det även
poststation 1994-2003 (post i butik).  I Västra Örträsk fanns en Konsumfilial
från 1936 som var inhyst hos Gunnar Olsson och senare i Åke Eggestens hus. Så
småningom byggdes Konsumhuset där affären fanns till nedläggningen 1971.

Under ”storhetstiden” 1940-60 fanns det i Örträsk (dvs. på
östra sidan) en Konsumbutik, två privata livsmedelsbutiker, modeaffär,
skrädderi, sportaffär, två kaféer, kiosk, pensionat, bilverkstad, taxirörelse,
banker, post, biograf, åkeri etc. I Västra Örträsk fanns Konsum, en
privathandlare, ett kafé, bank, post etc. Även i Fårberget i södra ändan av sjön
fanns en ICA-affär, ett kafé och en biograf/danslokal ”Skogsblomman”. Byggnaden
där Skogsblomman låg rivs under våren 2006. Totalt i Örträsks kommun med  sina
1200 invånare fanns det under denna tid sju livsmedelsbutiker,  tre i Örträsk,
två på västra sidan samt filialer i Långsele och Vargträsk.

I Långsele hade Edolf Karlsson börjat med matvaruaffär på
sin gård i slutet av 1920-talet. Johan Berg, Örträsk, startade filial i Långsele
på 1930-talet. Svante Berg tog övertog filialen när hans far slutade och drev
den fram till mitten av 1960-talet. Filialen togs sedan över av Rune
Thorén, som även ett tag hade filial i Vargträsk. I januari 1971 stängdes
definitivt filialen  i Långsele.  Sten Larsson hade då varit
Långselefilialens handelsman i drygt 25 år. Hela denna tid var affären belägen i
hans hus. Sedan dess har handlarna i Örträsk gett fortsatt utmärkt service genom
att köra ut varor till kunder i Långsele och andra byar

 

Telefon
och radio i Örträsk

År 1895 kom den första telefonlinjen till Örträsk. Det var
bolagstelefonen, en telefonledning från Norrbyskär till Örträsk, som då stod
klar. Mo & Domsjös kontor i Örträsk fick då en direktförbindelse till Norrbyskär
där bolagets stora sågverk anlagts. Ledningen följde till största delen Öreälven
med stationer i Nordmaling, Torrböle, Tallberg, Agnäs, Bjurholm och Örträsk.
Anläggningen sattes upp av Rikstelefonbyrån i Gävle på Mo & Domsjös bekostnad.
Det tog nio veckor med ett arbetslag om 15 man och kostade 12 000 kronor.

År 1905 fick fjärdingsmannen Johan Efraim Königsson
telefon. Hos Artur Jonsson (Artur Jons) ansökte man hos regeringen om att
erhålla en rikstelefon som beviljades 1911. I ”Södra Örträsk”, som var
telefonnamnet, fanns det nu två privata telefoner. Artur Jonsson var för övrigt
byns förste bilägare som från 1913 hade taxirörelse i Örträsk (se nedan).

År 1928 kom rikstelefon till Örträsk och Långsele. Allt
fler bybor skaffade sig telefon under 1930- och 40-talen. Telefonist i många år
var Hilma Karlsson, ”Hilma på växeln”, och växeln var placerad hemma hos henne
ända till automatiseringen 1967. I samma hus hade hennes man, Albin Karlsson,
skomakeri ”Skomakar-Albin”. Skulle man ringa måste man först ringa upp växeln
och därifrån begära det nummer och den by/ort man ville ringa till. Då skötte
telefonisten så att samtalet kopplades. I Långsele placerades växeln 1928 hos
Arthur Ekeholm där Jenny Ekeholm var telefonist. Hon var tillsammans med
sonhustrun Vera en av de personer som kopplade in- och utåtgående samtal ända
fram till 1967. I november det året övergick Örträsk och Långsele från manuell
telefonväxel till automatisering.

År 1925 var det premiär för radio i byn. Verner Emanuelsson
skaffade då en radio med hörlurar. Örträskborna vallfärdade till honom för att
lyssna på det gnäll och gnissel som kom ur lurarna och ibland också en del
begripliga ord. Lurarna gick i tur och ordning mellan de förundrade åhörarna.

Post och
posttransporter

Strax före sekelskiftet 1900 kom post och bank till
Örträsk. Posten bars först från Bjurholm. Det sattes in hästfrakter när
postvolymen ökade genom allt fler varueftersändningar. Man startade från Örträsk
klockan 16 och kom fram till Bjurholm på kvällen. Alla beställningar till apotek
och andra ställen skulle vara avklarade kommande morgon då postforan vände åter
till Örträsk där man var tillbaka vid 13-tiden. Beställning av varor hos
postorderfirmor tog fart på 1910-talet.  Man skrev efter allt från kläder och
skor till porslin och jakttillbehör. Det var bl.a. Åhlén & Holm och Elfsereds
fabriker som sålde per post.

I början av 1900-talet körde Erik Gustaf Hellgren posten
mellan Bjurholm och Örträsk. Under första världskriget kostade det 2 kronor att
resa med honom till Bjurholm. Postlokalen fanns i ett litet utrymme i skolan på
östra sidan där skollärare Lundkvist var poststationsföreståndare fram till
1918. Han ivrade mycket för sparande i postsparbanken. Senare flyttades posten
till skräddaren Viktor Johanssons hus. Han bytte senare efternamn till Örtelius
och var byns poststationsföreståndare ända fram till sin död 1957. Man satte
under 1920-talet in bilar i postfrakten där det fanns riktiga vägar. Den första
postbilföraren mellan Bjurholm och Örträsk var Axel Karlsson. Postbussar började
förekomma på vägarna 1926. Bussarna var utrustade med skidor fram och gummiband
på bakhjulen för att vintertid kunna ta sig fram på de dåligt plogade vägarna.
Torsten Karlsson startade bilturlinjen Örträsk – Umeå 1927 dit en resa då
kostade sex kronor och ett paket fraktades för 25 öre. Busslinjen Lycksele –
Örträsk, som första tiden sköttes med bil, startades av Vändin år 1929.

I början av seklet hade man lantbrevbäring till Västra
Örträsk en gång i veckan. Sedan utökades det till två gånger i veckan och under
1920-talet till tre gånger i veckan. Lantbrevbärarlinjen gick
Västra-Skarda-Vargträsk-Flakaträsk-Vänjaur-Lomfors-Långsele

I Västra Örträsk blev Gunhild Bergström postombud 1928.
Lokal var Oskar Bergströms gård.  År 1938 fick man en riktig poststation med
Gunhild som föreståndare. Poststationen i Västra Örträsk lades ned 1969 under
stora protester från byborna. Man övergick då till lantbrevbäring.

I mars 1994 flyttades posten på östra sidan över till
”Örträsk Livs” (post i butik).  Poststationen där upphörde i mars 2003 då man
helt och hållet övergick till lantbrevbäring i hela Örträsks gamla kommun. I
Långsele fick man tillgång till post omkring 1905. Från början hämtades posten i
Vänjaurbäck, en sträcka på tre mil enkel väg. Dit tog sig postbäraren till fots,
med cykel eller vintertid med skidor. År 1921 började man köra posten med häst
från Örträsk till Långsele. Postombud fick man 1933 hos Ekeholms. Tiden 1933-46
hämtades posten vid Skarda där man passade Lyckselebussen ett visst klockslag
tre gånger i veckan. Postombudet fanns kvar ända in på 1980-talet då man fick
lantbrevbäring.

Vägar och
transporter

Ännu i mitten av 1800-talet var bindningen väg – bebyggelse
inte särskilt stark, särskilt inte i lappmarken. I självhushållets samhälle
producerade man och konsumerade på samma ställe. Man använde gångstigar,
ridvägar, kärrvägar, vattendrag etc. när man behövde ta sig fram.  Men
successivt växte varuutbytets samhälle fram som krävde allt bättre
transportleder.

Vägen Bjurholm – Örträsk öster om Öreälven byggdes 1855-58
och var då farbar fram till Kvarnbäcken. Vägen Örträsk – Lycksele påbörjades vid
sekelskiftet men blev inte klar förrän 1916. Man var oense om vägens sträckning,
om den skulle gå väster eller öster om Öreälven. Man enades så småningom om den
kortare sträckningen förbi Skarda, Vänjaurträsk och Vänjaurbäck.

Bron över
Öreälven ca en mil norr om Örträsket mot Lycksele kom 1902. Den ersattes 1953
med en ny bro på samma plats. Bron över Öreälven strax söder om Örträskets
utlopp byggdes först 1961. Tidigare tog man sig över älven med båt eller via
träbron vid flottningsdammen ytterligare ca en km nedströms.

På västra sidan av sjön dröjde det länge innan det byggdes
en riktig väg. Ända fram till slutet av 1920-talet fick man klara sig med leriga
kärrstigar och det mesta av samfärdseln måste skötas över östersidan. År 1928
fanns det väg från Bjurholm fram till Västra Örträsk och något år senare var
vägen fram till vägkorset mot Lycksele klar. I slutet av 1980-talet byggdes
vägen mellan Västra Örträsk och Lycksele om och asfalterades.

Nya Långselevägen påbörjades 1949 och var färdigbyggd 1952.
Tidigare hade man tagit sig från Örträsk till Långsele via den väg som drar fram
väster om Öreälven,  ”Gammlångselevägen”. Det är en naturskapad led som mest
går över slät hed. För att komma över älven till Långsele anlitade man en färja
som drogs efter en utspänd vajer. Färjeförbindelsen fanns kvar till 1957. Från
Långsele till Gäddträsk byggdes en skogsbilväg 1947-48. År 1994-95 byggdes vägen
Örträsk-Långsele-Gäddträsk om.

Gamla vägen till Vargträsk med sina krokar och vindlingar
hade funnits sedan tidigt 1800-tal. Nya Vargträskvägen byggdes 1935-37. Vägarna
till Skurträsk och Nyliden var länge endast körstigar och byggdes om under
1930-talet. År 1937 var vägsträckan Skurträsk-Sundö farbar med bil medan
sträckningen till Örträsk var betydligt sämre. Vindelnvägen från Örträsk över
Sundö stod klar 1935.

 

Kvarnar
och kraftverk

Kvarnfors vattenkvarn i Kvarnbäcken, ca 2 km norr om
Örträsk belägen intill vägen mot Lycksele, drevs från 1907 in på 1960-talet. I
Kvarnforsen tillkom ett kraftverk 1918. Det var Örträsk Belysningsförening,
bildad 1917, som lät bygga kraftverket för att lysa upp boningshus och
ladugårdar. Tidigare fanns endast fotogen- och karbidbelysning. Priset på
elströmmen sattes till 20 kronor per år. Ordförande och sekreterare i den
nybildade belysningsföreningen fram till 1930 var jägmästare Åke Berg. Kassör
från starten fram till 1925 var kyrkoherde Alexander Lindström som detta år
flyttade från byn och efterträddes som kassör av den nye kyrkoherden Gustaf
Adolf Grubbström.  Som elektrisk montör anställdes först Frans Dal med Oskar
Näslund som medhjälpare. Kraftverket i Kvarnbäcken brann 1927 men återuppfördes
samma år. Manne Svensson var då kraftstationsföreståndare och efterträddes
senare av Verner Emanuelsson. Han skötte denna syssla fram till 1952 då
kraftverket i Storforsen byggdes. Det ligger 12 km från Örträsket upp efter
Öreälven mot Långsele by. Kraftverket i Storforsen såldes till Vattenfall AB
1991. Därigenom upphörde Örträsk Belysningsförening.

Flottning

Örträsk Flottningsförening bildades den 26 januari 1895.
Från detta år fram till 1 juli 1977 pågick flottning i Öreälven. I byns
vattensystem förekom även flottning i Sörbäcken (nedlagd 1917), Kvarnbäcken
(1918), Vittanbäcken (1947), Bredträskbäcken (1948), Tellvattsbäcken (1960),
Skuran (1966), Vargån (1970) och Vajbäcken (1971). Under flottningsepoken var
dessa vattendrag viktiga transportleder. Från Örträskets inlopp till dess utlopp
fraktades timret i flottar eller notar. Till en början drog man virket med
mannakraft med hjälp av små spelflottar men från 1913 tog man även motorbåtar
till draghjälp. De sista stockarna nådde sin slutstation vid havet i Öre i juli
månad 1977. Då hade cirka 8 000 000 stockar eller ca 50 000 kubikmeter virke
flottats längs älven. Varje år sysselsatte flottningen i älven hundratalet
personer. Idag är det bara den väl bevarade flottningsdammen och
flottningskojorna som påminner om den tid som varit. Den K-märkta
flottningsdammen och intilliggande flottningskoja finns någon kilometer
nedströms Öreälven från Örträsk mot Bjurholm,

Taxi i
byn

Artur Jonsson var byns förste bilägare som 1913 köpte en
femsitsig T-ford. Den levererades i en låda till hamnen i Nordmaling och var
inte helt monterad. Instruktionerna var på engelska vilket vållade en hel del
problem innan bilen var körklar. Den kördes av Artur Jonsson från Nordmaling
till Örträsk men det blev problem redan vid starten då det dröjde ett bra tag
innan man upptäckte bränslekranen som satt under tanken. Under lång tid utförde
han de flesta skjutsarna från och till Örträsk med sin T-ford innan han 1929
köpte en mörkblå 8-sitsig Dodge. Hans son Birger övertog bilkörandet 1933. Under
denna tid började man kalla bilkörandet för taxi. Tilläggas bör att även Ejnar
Rehnman och Einar Lindqvist, Västra Örträsk under viss tid hade taxirörelse i
byn. Idag är det ”Örträsk Taxi AB” med Sture Holmgren som ägare som sköter om
skjutsarna. Denna verksamhet har blivit allt viktigare eftersom de flesta
busslinjerna från och till Örträsk dragits in.

 

 

---