Oskar Erikssons tid som getare i Vargträsk

 

På ett band som inspelades 1978 av
Roland Eriksson Stöcke, (barnbarn till Oskar) berättar Oskar Eriksson, som
då var 92 år om tiden som getare i Vargträsk.

 

Här återger jag ordagrant delar av
hans berättelse:

 

En dag kom det några dikare förbi, de
pratade en stund och då sa den ene: ”Hördu vill du komma till Vargträsk o
get? Du får vara där åre runt o gå te skola om vintern.

 

Ja tog karln på orden o for dit. Jag
stannade där i tre år, då hade vi kommit fram till år 1900.

För att skilja mig från en annan som
också hette Oskar, kallade man mig för ”getar Oskar.”

Under de tre år som jag var i
Vargträsk var det bara en gång som korna inte kom hem på kvällen.

 

Varje eftermiddag gick jag till skogen
för att hämta hem korna, men en kväll hitta jag inte igen dem. Jag for hem
till löta, det kallades så där fähusa var.

Då jag inte såg till några kor kastade
jag av getarkonten och begav mig på nytt till skogen. Jag gick långt och
länge och lyssnade men utan resultat.

Då jag kom upp på en höjd, hörde jag
en koskälla i fjärran, de var på en äng som jag visste låg åt samma håll.

Springande tog jag mig dit men då var
det redan så mörkt att det skulle bli omöjligt att få hem korna, och de
flesta hade redan lagt sig.

Jag gick till en lada som fanns där,
kröp in i den och somnade. Tidigt nästa morgon samlade jag ihop alla kor och
for hem till byn

 

Oskar berättar:

Vid ett annat tillfälle träffade jag
en lapp som var hästgetare åt bönder i Fredrika, han hade omkring 60 hästar
att se till och bodde i en skogskoja. Hästgetaren var alltid en vuxen man.

 

Varje vecka kom någon av bönderna till
kojan med mat som han skulle ha. Jag träffade honom en dag och var med då
han gick till en kallkälla för att hämta mat som han förvarade i källan. Jag
såg att han drog upp en klump ur vattnet och frågade vad det var. Jo si du
de här är pungen från en ren, ja har smör i den. Jag hade aldrig sett något
liknande förut, men visste att smör höll sig bra i en kallkälla.

Jag var med lappen en dag då några män
från byn kom med en hingst som skulle släppas bland stona. Det var en gammal
sed att ha en hingst bland stona som därmed blev dräktiga.

Det blev ett våldsamt slagsmål mellan
hingsten och övriga hästar av hankön. Det pågick ända tills hingsten fått
alla stona samlade och som han sedan noggrant bevakade. Under det tumult som
uppstod höll lappen och jag på att bli nedtrampad av hjorden. Lappen tog sin
tillflykt upp i en torrgran, och jag räddade mig bakom en stor sten. Så
småningom återställdes lugnet bland hästarna.

Vid ett annat tillfälle kom jag förbi
ett sto med föl, jag lade märke till att fölet gick konstigt så jag gick
fram och tog fast det. Jag undersökte det noga och såg att fölet hade en
snara runt fotleden. Jag tog tag i huvudet och vred ned fölet på marken, sen
satte jag mig ovan på och tog fram kniven och skar av snaran som höll på att
växa in i fotleden. Då allt var klart släppte jag upp fölet igen och nu
vände det på sig och gav mig en riktig spark på armbågen. Jag vet att jag
sa: ”Det där gjorde ont, var det tack för att jag hjälpte dig”. Snaran som
fölet fått på fotleden var från någon som satt ut dem för att fånga småvilt
under vintern. Den som satt ut snaran hade väl missat att ta bort den då han
samlade in fångstredskapen, något som man alltid var mycket noga med så att
de inte skulle vålla onödig skada.

 

Det var inte alltid som sämjan var den
bästa mellan nybyggarna, om det vittnar följande berättelse.: Det var två
grannar, en bodde på Björkliden och den andra på Abborrtjärnsliden. Det var
tre kilometer mellan deras boställen, de hade blivit lejda av Örträskbönder
för att hämta hem hästar som varit på bete invid Björkliden.

 

De två gubbarna möttes i Byxrivarliden
och ansåg att det nu var dags att göra upp sina mellanhavanden. Hästarna
ställdes åt sidan och de två gubbarna rök ihop. Efter en stund kom Erik
Vesterberg under, Gustav Qvarnström fick upp sin kniv och väste: nu ska ja
dräpa dej din jävel. Erik blev så rädd så han tog ett skamgrepp på Gustav
och vred om tills han vrålade av smärta och blev liggande alldeles stilla
som vore han död.

 

Erik tog sin häst, lämnade Gustav och
fortsatte till Örträsk som det var uppgjort. Efter att Gustav kommit till
sans försökte han kravla sig upp och med stora plågor tog han sig till
Örträsk där han uträttade sitt åtagande.

 

 

Jul på
Abborrtjärnsliden

Oskar
berättar:

Jag skulle få fira julen på
Abborrtjärnsliden därför att jag skött mig så bra som getare där. Jag åkte
skidor från Fårberget till Abborrtjärnsliden, en sträcka på åtta
kilometer. Någon egentlig väg var det knappast, vintertid var det bara ett
skidspår. Då jag kom fram fick jag mig tilldelad en rågbulle med en klick
smör, familjen hade åtta barn som också fick samma ranson. Nu fick var och
en bestämma när de ville äta upp sin som han säger julmat. Det var ett extra
tillskott utöver den vanliga maten som de fick.

Hur han i övrigt tillbringade dagarna
under julen säger han inget om. Att det var skidåkning tillsammans med
familjens barn är nog ganska troligt.

På samma bandupptagning berättar han
om vad han hade med sig i getarkonten.

Oskar berättar: Varje dag var det
kornmjölspannkaka, en näverask med långfil samt bröd och smör.

Att han tröttnade på pannkakan är inte
så svårt att förstå, den blev blå till färgen fram på dagen.

Jag brukade ge fåren av den då jag
satte mig att äta. Efter en tid fick jag en stor hög av får och getter
intill mig så fort de såg att jag satte mig ned för att äta. Med förtjusning
åt de av pannkakan som inte jag ville ha.

 

Jag hade nio kor och fyrtio får samt
ett antal getter, utöver det tog de emot ungdjur från andra djurägare för
det var goda betesmarker i trakten. Det inbringade en extra slant till
hushållet och det var säkert välkommet. Ersättningen för mitt arbete var två
och femtio för varje ko och femtio öre för kalv, samt tjugofem öre för varje
får. Att vakta och ha ansvar för varje får en hel sommar för tjugofem öre
blir inga stora pengar slutade Oskar sin berättelse med.

 

 

 

Kommentar till berättelsen:

 

Om jag förstått hans berättelse rätt,
fick han ta vara på sig själv från det han var nio år.

En viktig del av sin barndom
tillbringade han hos främmande människor. Många gånger inte ens ett litet
berömmande ord för det han uträttade. Hela barndomen var fylld av bitterhet
och besvikelser.

 

Uppgifter om hur han hade det under de
åren har det inte varit möjligt att få han ville inte berätta. Om man ”hade
mat för dagen och kläder på kroppen så nöjde man sig”.

Enligt hans egen uppgift skulle han
fylla 14 år då han slutade som getare.

 Han säger vid samma tillfälle att han
hade två kronor och femtio öre i ersättning för varje ko under hela
sommaren.

Troligt är att Oskar fick något i
klädväg, enligt gammal sedvänja skulle getaren ha vissa klädesplagg då han
slutade på hösten. Hur det var med Oskar är höljt i dunkel, jag har svårt
att förstå.

 

(Jonas Oskar Eriksson  var född den 30
april 1887 och växte upp i Fårberget, Örträsk och avled i Stöcke, Umeå
1980.)

 

Detta är
nedtecknad av Henry Eriksson i Kil den 17 januari 2006.