Skrivet av Grethel Jansson dotter till Karin Persson som startade och drev
Konditori i Örträsk  1939 – 1964

”Det känns verkligen som en ynnest att få skriva om sitt älskade barndomshem och
att något av det kanske kommer att bli bevarat åt eftervärlden.”

Att bo på Ritz Konditori var som att bo i byns hjärta. Mycket som hände i byn kretsade kring Ritz. Under dagarna besöktes kaféet av brödköpare. I samband med att posten skulle hämtas, eller man skulle göra något inköp i byns affärer, slank man också in på Ritz. Vårt kafé var känt för sina goda bakverk och resande genom byn stannade gärna upp för att fika och köpa bröd med sig hem. Kvällar och helger var det ungdomarnas tillhåll, dit man kunde komma oavsett om man handlade något eller ej. 1960 inför Olympiaden införskaffades till serveringslokalen en TV, vilket ytterligare ökade dragningskraften. TV fanns ej i många hem då.

Det hela började 1939, efter att min mor, Karin Persson, redan gjort sin bak- och kokkonst känd i
trakten. Hon hade nämligen tillsammans med sin syster, Astrid haft bageri i ett
gammalt hus i byn. Efter att hon träffat min far, Petter Persson, skräddare hos
Viktor Örtelius och funnit honom värd att dela livet med, blev det bestämt att
de skulle bygga Ritz vilket stod klart 1939.

”Det är ett riktigt hus, inte timmer men byggt av kraftig plank” brukade min mamma säga.
Dessutom hade hon, mot rådande normer, sett till att alla arbetsytor skulle ha
en arbetshöjd av 90cm. Inomhustoalett skulle det också finnas. ”Men Karin, ska
ni skit inomhus? Det förstår du väl va det ska lukt” sa en orolig lillebror.

Verksamheten kunde ha börjat bättre för samma vecka de gifte sig blev min far,
som övergav skrädderiet för att hjälpa min mor, inkallad och var borta under
beredskapstiden. Men mamma var en beslutsam och arbetsam kvinna som klarade det
mesta hon bestämt sig för. Människor som ville arbeta fanns det runt omkring i
byn och de fick nu chansen.

Under en period hade försvaret förlagt en militärövning i Örträsk. Befälet hade sitt
kansli på övervåningen och var inhysta där. Hungriga soldater gjorde att
bageriet var igång natt och dag. En natt såg en bagare bland soldaterna att hon
var så uttröttad att han erbjöd sig att överta ruljansen en natt för att hon
skulle få sova.

”Om den övningen hade varat  ytterligare en liten tid hade vi varit skuldfria” sa
hon när hon berättade om den tiden. ” Det var folk överallt. Jag fick sitta i
skafferiet och amma dig, för att få vara ifred”

Folk överallt, var det även hela min uppväxt. Förutom bageri, tvättstuga, pannrum och
vedbod fanns i källaren en mjölkaffär dit folk kom med sina hinkar för att köpa
mjölk eller grädde. Den ruljansen skötte mina föräldrar parallellt med
bakningen.

På bottenvåningen fanns kök, brödbutik, kafé samt en sybehörsaffär som sedermera
blev matrum.

På övervåningen fanns en herr- och damfrisering. Damfrisörskan, en syster till
mamma, var inneboende. Dessutom användes övervåningen till läkarmottagning,
sammanträden, fester och som logi för allehanda inneboende. Distriktsköterskan,
sotarna från Lycksele och sotarmästaren var stadiga mat- och sovgäster. Familjen
Utsi återkom också så länge de hade renarna på vinterbete i trakterna. Även
luffare och andra kringresande fick en säng där. Min mor som var mycket religiös
citerade:” Jag var husvill och ni gav mig icke husrum”. Det enda rum i huset som
var familjens riktigt privata var sovrummet, där vi sov alla fem. Som tonåring
fick jag ett genomgångsrum i anslutning till sovrummet. Då hade det rummet
tjänstgjort färdigt som väntrum till läkarmottagningen, som flyttat till
församlingsgården

På tredje våningen fanns, som jag tyckte, det mysigaste rummet. Det var för
servitrisen. I lönen ingick nämligen mat och husrum.

För att överleva på landsbygden fick man ta alla möjligheter till förtjänst. Min mor var en duktig matlagerska och alla tillställningar med mat tog hon emot, älghippor, födelsedagskalas, begravningar och bröllop. Var det någon auktion så utnyttjades möjligheten till att sälja korv. När begravningsbyrån i Bjurholm ville ha en filial i Örträsk så blev också det en bisysselsättning.

 

I början hade far och mor ett kafé även på västra sidan av sjön med en anställd
servitris. Dessutom levererade de bröd till affärerna i byarna runt omkring,
leveranser som pågick ända till dess att mamma sålde rörelsen, dec 1964. Detta
gjorde hon efter att hon blivit änka 1958, och  det myckna användandet av mjöl
och jäst gett henne besvärliga allergier.

Så fort extraarbeten genomfördes i byn, vägomläggningar, husbyggnationer m.m. fick vi
extra mat- och sovgäster.

Fem dagar om året var Ritz helt stängt, juldagen, nyårsdagen, långfredagen,
påskdagen och midsommardagen. I övrigt var det öppet vardagar från kl. 07.00 till
21.00. Onsdag, och lördag var det öppet till 22.00. Likadant var det söndag men
då öppnades det inte förrän klockan 08.00

En arbetsdag för mina föräldrar började vardagar kl. 03.00 – 04.00 och slutade ca 21.00.
Lördagar började den 01.00 – 22.30. Pappa tog sig någon tupplur på soffan ibland
men mamma var igång hela tiden. Ibland kunde hon säga: ”Nog är det märkvärdigt
att trots att man arbetar natt och dag så har man inte så pass råd att man själv
kan bestämma sig för att köpa ett par strumpor.”

Söndag var vilodag. Då var det bara matlagning och att hjälpa servitrisen i köket.

Till att börja med var ugnarna i bageriet vedeldade och jag minns, hur jag satt i
nattlinne i källartrappan och tittade in i elden. När föräldrarna lämnade
sovrummet tycktes sömnen, till våra föräldrars förtvivlan, även lämna oss barn.

En vinstlott på 10.000 kr, när jag var ca. 7-8 år, gjorde att mina föräldrar kunde
investera i en elektrisk bakugn, ett jässkåp och en stor hushållsassistent.
Pappa förhandlade sig till ett elpris på 3 öre per kilowatt för nattström när
ugnen och jässkåpet värmdes. Då hade ju Örträsk kommun ett eget kraftverk i
Storforsen. Det underlättade arbetet oerhört att slippa vara uppe och elda långt
före verksamheten skulle börja. Dessutom försvann ju en stor del av arbetet med
veden.

Hemmet var hela tiden öppet. Busschaufförer kom direkt in i köket och tog sig en kopp
kaffe ur kaffepannan. Som tack kunde de ibland vänta några minuter om vi var
försenade med brödleveransen. Även släkt, vänner och andra bekanta gjorde så.

Hände en olycka på byn nattetid så var det folket på Ritz man larmade.

 

En stor högtid i byn var skyltsöndagen. Då skyltade affärerna förstås och på vårt kafé
fanns då en extraanställd lucia som serverade, till alla unga mäns förtjusning.
Dessutom hade min mamma gjort glass som såldes den kvällen. Glassen frös hon i
kylskåpets frysdel. Kylskåp fanns inte i många hem då. Glass hörde inte heller
till vanligheten då och dessutom var den gjort på äkta grädde och många ägg. I
färgen liknade den smör.

Pappa var en stor fotbollsälskare och varje vår och höstsäsong bjöds fotbollslaget på
fika om de som motprestation vann matchen. Om inte, blev det en annan gång
Fotbollsdomarna var då också inbjudna.

Mammas sociala engagemang gjorde att de som var sjuka eller gamla kunde få besök av
mig. Med mig hade jag en fikakorg och jag var dessutom tillsagd att sjunga något
för dem, någon sång som mamma bestämt.

Min mor Karin Persson med en av de servitriser som jobbat på Ritz. För pojkarna i byn var det alltid lika spännande att ”kolla in” och testa de nyanställda. Fler än en av Örträskgrabbarna träffade också här sitt hjärtas dam.

 

Denna ruljans som beskrivits varade under mina tidigaste levnadsår, fram till slutet
av 50-talet. Under 50-talet flyttade läkarmottagningen till byns
församlingsgård, kommunala sammanträden hölls nu i kommunalhuset och
damfrisörskan flyttade till en nybyggd salong. Genomströmningen av folk blev
mindre. Men fortfarande pulserade huset av liv.

Även om jag tidigt fick börja arbeta (jag stod på en stol för att nå upp till diskhon
när jag först började avlösa servitrisen på hennes lediga eftermiddag) så finns
det ingen annan uppväxt och inget annat barndomshem som jag skulle velat ha haft. Tänk er att ha haft möjligheten att bo i Örträsks hjärta! ! !

Grethel Jansson