Sigge Vesterlind har varit Vargträskare i hela sitt liv.
– Men jag är skriven i Vännäs sedan 1960, berättar Sigge som nu fördelar tid och boende mellan Vargträsk och Vännäs tämligen jämnt.
– Ja, det blir nog ungefär femtio, femtio.
Sigurd Vesterlind – som alltid allmänt kallats Sigge – växte upp med pappa Herman på den backe och i den gård där han alltjämt huserar och tidigt blev han ett med skogarna runt om byn.
– Det är som bekant otroligt stora skogsområden i trakten och jag har tidigare kunnat dom i detalj allt sedan jag jobbade som getare i unga år, berättar Sigge innan vi pratar en längre stund om just de gigantiskt stora skogsvidderna:
– Från getartiden känner jag igen allt i de skogar jag var då, varje sten, alla småbäckar och kallkällor. De finns kvar där, men i övrigt har det förändrats en del, säger Sigge och pekar på att skogen avverkats och växt upp och det i omgångar både här och där runt Vargträsk by.
– Och då blir det självklart annorlunda på något sätt. Går jag nu i nyskogen som är ungefär 20 år kan jag ha svårt att orientera mig. Det växer så otroligt fort, tycker Sigge som i unga år bekantade sig med alla skogsskiften runt om Vargträsk.
– Jag brukar säga att jag varit i och kan alla skogar som man ser från utsiktstornet uppe på Storsvartliden, jag var ju även mycket åt Fredrikahållet på den tiden.
Och i skogen jagas det…
– Visst och jag har också jagat en hel del genom årens lopp, säger Sigge och berättar att hans första jaktminnen härstammar från köket hemmavid och det i mycket unga år.
– Det var där jag fick höra historierna, många lever kvar än i dag och dom blir bara värre och värre, skrattar Sigge. Samtidigt var många sanna och mycket spännande och intressanta.
Så här för mer än 50 år sedan var älgen faktiskt en riktigt sällsynt företeelse.
– Visst, under mina sex, sju getarår på 1940-talet var jag i skogen hela dagarna, men såg bara en älg en enda gång. Det var överhuvudtaget sällan man såg spår efter älg.
Sigge berättar också om farbror Johan.
– När han såg ett älgspår tog han fram en kniv och la den tvärs över spåret för att se hur brett det var. Sen ristade han ett märke på knivskaftet och var det vinter, ja, då sopade han igen spåren i snön så att ingen annan skulle hitta dom och åkte själv hem efter bössan.
Hur många älgar Sigge skjutit själv vet han inte.
– Nej, i yngre år tyckte man ju att det var lite märkvärdigt, men sen blev det så mycket älg att det inte var samma sak. Jag minns att jag hade skjutit 22 stycken när jag slutade räkna, säger Sigge utan att berätta hur länge sedan det var han slog av räkneverket.
Jaktlaget i Vargträsk hade, när Sigge kom med, en tilldelning på fem älgar vid varje jakt.
– Sen var det femton ett tag. Därefter växte älgstammen enormt mycket in på 1980-talet var det väl och då var vi faktiskt uppe i en tilldelning av hela 63 stycken under några år. Det blev tre per jägare, men var också så mycket älg att det inte var någon konst att fälla dom, men då försvann också nöjet till stor del.
Nu då?
– Nu har vi en tilldelning på 14 vuxna, ett lämpligt antal tycker jag men skogsägarna ser nog annorlunda på det, säger Sigge.
Björnstammen har också vuxit sig större och starkare och det främst här under senare år.
– Visst är det så, när jag växte upp fanns varg och björn bara i böcker och berättelser. Trodde vi i alla fall, säger Sigge och berättar om första björnkontakten, som han minns, i närheten av Vargträsk:
– 1945 fick en fårgetare uppe på Vargen se en björn som gick förbi Nickes koja. På den tiden gick ungefär 500 får där uppe, det hade försvunnit några tidigare och då slutade man också att ha dom där. Det fanns även lo i skogen på den tiden, men visst var björnarna enormt sällsynta då.
Nu är dom betydligt mer vanligt förekommande även om det kring själva Vargträsk inte skådats så många gånger.
– Nej, men då förra hösten, 2004, hade vi en björn som var ända framme vid slakthuset inne i byn och tog ett älgskinn. Detta samtidigt som Rakel var i pärlandet hundratalet meter därifrån, men han valde skinnet, säger Sigge och skrattar igen.
Skinnet återfanns hundratalet meter därifrån på andra sidan landsvägen en bit upp i skogen.
– Jag tror det var saltet han var ute efter.
1960 flyttade Sigge och Rakel till Vännäs och där, på Regnbågsgatan, har dom blivit kvar.
– Det var nära att det blev Umeå den gången, men Rakel hade jobb här i Vännäs och sen har jag ju jobbat åt Vännäs kommun i en massa år. Vi har alltid trivs bra i Vännäs.
Det blir 46 år nu, men turerna till Vargträsk har hela tiden varit många och täta.
– I fjol var jag i Vargträsk från maj till november med avstickare ner till Vännäs. Under vintrarna är vi i Vännäs och då blir avstickarna istället åt andra hållet, till Vargträsk, säger Sigge som besöker hembyn nästan varje vecka under vintern.
Det har dock funnits en rejäl avstickare från Vargträsk/Vännäs, men då får vi bläddra tillbaka till yngre år.
– Jag var på sjön i tre och ett halvt år, berättar Sigge om den äventyrliga tillvaron vars uppkomst är en egen historia.
– Det var så att jag och pappa var efter Hultvägen som det kallas, på Räfsmyra, mitt i vintern där vi skottade otroligt mycket snö i flera timmar för att få fram timmer. Till sist blev jag så otroligt less, det var så enormt dystert, att jag bestämde mig för att strunta i allt och fara i väg.
Och då blev det snabba ryck.
– Visst, en vecka senare hade jag mönstrat på en båt och var på väg ner till Medelhavet, detta bland annat med en bil tillhörande Prins Bertil i lasten, säger Sigge och skrattar innan han fortsätter:
– Faktum är att på pricken en vecka från det att jag blev riktigt less i djupsnön på Räfsmyra så stod jag nere i Frankrike och vaktade Prins Bertils bil på en kajplats. Med tanke på vem som ägde bilen var det ju inte någon som man bara lastade av.
Till Medelhavet är Sigge inte speciellt ofta numera, men väl till västkusten och Uddevalla där alla tre barnen Torbjörn, Marie och Janne numera är bosatta och verksamma.
– Ja, så har det blivit. Jag och Rakel firade jul där nere med dom och det gick det också, säger Sigge som avslutningsvis, på frågan om pappa Sigge också skulle kunna tänka sig västkustboende, funderar några sekunder innan han svarar:
– Jag har faktiskt ställt mig den frågan, men tror inte det. Det skulle nog kännas för hopträngt på något sätt.
Visst, omställningen från Vargträsks stora skogar till befolkningstäta västkusten är självklart mycket mer och större än de dryga hundratalet mil det handlar om.
SIGGE VESTERLIND, VARGTRÄSKPROFIL
Ålder: 73 år.
Familj: Hustrun Rakel och barnen Torbjörn, Marie och Janne.
Bor: I Vännäs och Vargträsk.
Intressen: Skog och jakt.