Ulla Edlund såg dagens ljus och växte upp i Kristinehamn i Värmland, men från och med de äldre tonåren är det Stockholm som gäller.
Och Vargträsk!
– Jag minns första gången jag följde med Leif till Vargträsk, jag hade svårt att förstå vad som sas, skrattar Ulla åt minnet.
Det började alltså i Värmland, i ”Lusasken” som Kristinehamn, beläget vid Vänerns norra strand, kallas i folkmun sedan gammalt tillbaka.
– Historiken bakom det är att det fanns en sparbössa vid torget där folk stoppade i pengar fram till Luciafirandet då bössan tömdes. För pengarna gjorde man något för de stackars sjömän som från alla världens hörn kom med båtarna till hamnen i Kristinehamn.
Sparbössan kallades då ”Lusseasken” som senare blev ”Lusasken”.
Kristinehamn är en stad med ungefär 20.000 invånare där Ulla hade en mycket trygg och bra uppväxt.
– Det var lugnt och harmoniskt, men fanns väl inte så mycket att göra på den tiden, det var ju inte samma utbud som i dag, minns Ulla.
På frågan om vad hon gjorde i de unga åren så minns hon:
– Umgicks med kompisarna, redan då gillade jag att läsa och att handarbeta, jag gick tidigt en kurs flamskvävning. Jag spelade även piano.
Och…
– Jag var också en plugghäst eller rättare sagt, jag behövde inte läsa så mycket, hade det lätt för mig.
Det roligaste ämnet var redan då matematik.
Något som kom att prägla Ullas yrkesval senare.
– Jag läste extra matematik under gymnasiet för att jag tyckte det var så intressant, språk var dock också skoj.
Under gymnasieåldern – ekonomisk linje såklart – beslutade SJ, där Ullas pappa jobbade, att lägga ner sin bas i Kristinehamn, flytt var enda alternativet för familjen.
– Då fick jag som enda barnet välja mellan Stockholm, Malmö och Göteborg. Stockholm var rätt självklart tyckte jag, sa Ulla om det faktum att familjen då året 1970 flyttade till Stockholm och Spånga där hon inne i storstan, på Kungsholmen, gick det sista återstående gymnasieåret.
– Det var helt okej, men inte samma umgänge som i Kristinehamn, man bodde ju mycket längre ifrån varandra. Det fungerade dock för en lantlolla från ”Lusasken” att komma in i det också.
Utanför studierna handlade det mycket om att se sig omkring och att bekanta sig med vår Kungliga Hufvudstad.
– Utbudet var fantastiskt, vi gjorde enormt mycket under de första åren, besökte Skansen och mycket annat, säger Ulla och kommer in på en jämförelse med nutid:
– Nu åker vi nästan aldrig in till centrala Stockholm fast det bara är tre mil dit!
Det var inte bara Ulla som acklimatiserade sig väl i Stockholm, även mamma och pappa trivdes.
Direkt efter gymnasiet fortsatte Ulla med tre år på Handelshögskolan varefter en tjänst på en revisionsbyrå väntade.
– Det var okej, men efter fem år ska man på något sätt gå vidare för att bli auktoriserad revisor vilket inte lockade mig. Att ägna livet att springa i bakhasorna på andra och kolla vad dom har gjort, nej, det var inget för mig varför jag hoppade av efter fyra och ett halvt år.
En av klienterna, företagen, när hon jobbade på revisionsbyrån var Tändsticksbolaget.
– Jag fick ett erbjudande om att börja med koncernredovisning på deras huvudkontor vilket jag tackade ja till.
Då skrev vi 1979, där var hon i tiotalet år, men då Stora köpte upp bolaget planerades det för att flytta hela företaget till Falun och eftersom Leif Edlund då kommit in i bilden var det inte aktuellt.
1990 började Ulla istället jobba för SAS och där är hon kvar med stor trivsel.
– Det händer något hela tiden, är högt i tak och jag har också haft bra chefer hela tiden. Sen har jag ett bra anställningsavtal, jag går nämligen i pension när jag blir 60 vilket är värt oerhört mycket.
Vargträskar´n Leif Edlund hade i mitten av 1970-talet lämnat lappmarksbyn Vargträsk för Stockholm.
I stadsdelen Husby på Järvafältet bodde Ulla och en kväll i januari 1977 så…
– Gick jag till en kvarterskrog, då stod han där och hängde i sin kritstrecksrandiga kostym.
Och på den vägen är det…
– Precis, det blev middag på något fint ställe i Gamla Stan.
På Julafton 1977 förlovade Ulla och Leif sig.
1983 gifte paret sig och det på Mallorca.
1984 utökades familjen med Anna och 1988 med Sofie.
Och mycket Norrland i allmänhet och Vargträsk i synnerhet blev det självklart för Ulla efter att Leif dykt upp.
– Men Norrland var inget nytt för mig, jag och mina föräldrar hade bilat en hel del i Norrland, även upp till Nordkap. Pappa var dessutom född i Långsele (i Västernorrland, inte i grannskapet till Vargträsk) och hade släkt i trakterna.
Påsken 1978 var det dags för Ullas första Vargträskbesök.
– Första intrycket var hur mycket folk det var i familjen. Elsy och Harry, sju syskon, många med respektive…
Och så började det pratas vid middagsbordet.
”Oppa lia”, ”På ansia”…
– Jag var inte riktigt med i matchen, skrattar Ulla. Men faktum är att jag kom underfund med att en del ord i Vargträskdialekten har en beröring med värmländskan så det löste sig hyfsat i alla fall.
– Jag minns förresten också när vi höll på att bygga stugan, då kom tant Elsa (Englund) förbi, det var första gången jag träffade henne där hennes första kommentar var:
”Är det du som är Leifes mänska?”
Ulla skrattar igen.
Sedan dess har Ulla blivit en riktig Vargträskare.
Hon trivs förträffligt i vår lilla by.
– Det allra bästa är lugnet och att det inte är en massa måsten som ska göras vilket det är med huset hemma till exempel. Att komma bort från tempot och trycket på jobbet är oerhört skönt.
Familjen har sedan ett bra tag tillbaka en stuga i byn där man tillbringar ett antal sommarveckor, men det blir också några svängar vintertid.
Vad gör då Ulla i Vargträsk?
– Inte speciellt mycket, skrotar runt, tar dagen som den kommer, läser, handarbetar.
Vi som har förmånen att känna Ulla vet dock att även många sysslor och mycket tid ägnas åt Vargträsk Intresseförening.
– Leif blev ju ordförande i början under uppbyggnaden av föreningen varför det var logiskt att även jag snabbt kom in i verksamheten, säger Ulla och fortsätter:
– Jag minns till exempel när jag hemma i Rosersberg fick idén till Adventsfirandet och började skissa på det. När det sen var dags gjorde jag skinkan och annat klart hemma, packade bilen full och åkte upp med det.
Adventsfirandet finns som bekant kvar i byn och det med Ulla och Leif på plats, men numera färdigställs skinkan inte nere i Rosersberg…
Ulla har alltjämt många strängar på sin lyra som till exempel att basa för somrarnas populära och mycket välbesökta bingokvällar.
Fritiden hemma i Rosersberg handlar mycket om handboll.
– Jag var faktiskt målvakt hemma i Kristinehamn i unga år då vår gymnastiklärarinna kallad ”Farbror Märta”, en manhaftig dam, lanserade handbollssporten för oss.
Bra många år senare, i Rosersberg, började döttrarna med handboll.
– Som föräldrar blev man engagerad, jag hakade på och kom in i Rosersbergs IK:s handbollsstyrelse 1993 eller 1994 någon gång.
Nu sitter hon i föreningens huvudstyrelse och sedan 1995 dessutom i Upplands Handbollsförbunds styre och rakt igenom handlar det logiskt om kassörsuppdrag.
Annars då?
– Jag läser böcker, löser korsord, men handarbetar däremot inte så mycket längre.
Men…
– Jag har ett mål att någon gång lära mig att väva i vävstol vilket jag aldrig har gjort.
När vi är inne på avdelningen framtidsvisioner så…
– Har vi förvisso rest en hel del, men Kina och Australien är två platser som jag hoppas att någon gång få besöka, avslutar vår Vargträskprofil Ulla Edlund.
ULLA EDLUND, VARGTRÄSKPROFIL
Ålder: 56 år.
Syssla: Koncernekonomichef på SAS.
Bor: Rosersberg tre mil norr om Stockholm.
Familj: Maken Leif och döttrarna Anna och Sofie.
Intressen: Handarbete, resor, litteratur och mycket mer.