Foto: HANS-OLOV LUNDKVIST
HARRY PREMIÄRPROFIL
Från och med detta nummer av Vargträskbladet ämnar redaktionen lite mer ingående presentera någon Vargträskprofil som vi tror och hoppas att andra Vargträskare vill veta mer om.
Först ut i raden är:
HARRY BRINGLÖF
Ålder: Snart 84 år.
Familj: Hustrun Hillevi, tre döttrar och åtta barnbarn.
Bor: I Umeå sedan 1988. Somrarna tillbringas sedan lång tid tillbaka i Docksta, Ångermanland.
Intressen: Jakt, fiske, fjällvandring, bokskrivande och mycket annat.
Böcker: 1983 var Vargträskboken klar. 2003 kom ”Desertörerna” och 2004 ”Försvunnen under jakt – Troligen död”. De två sistnämnda böckerna skrevs dock i omnämnd ordning.
Harry Bringlöf
Harry Bringlöf växte upp i Vargträsk, längst in i byn i Karlssons som det kallas.
– Pappa hette ju Karlsson, förklarar Harry Bringlöf som efter många Stockholmsår är Umeåbo sedan snart 20 år tillbaka.
Om vi börjar i ruta ett så växte Harry, som sagt, upp i Vargträsk.
Minnen från de tidiga åren?
– Självklart många, men redan när jag var tre år omkom min pappa, säger Harry och berättar om olyckan när två karlar, däribland Harrys far, höll på att flytta gamla skolan som då skulle bli en vedbod.
– Den hade blivit för liten för att vara skola, en ny byggdes.
En stock kom i rullning, träffade Harrys far och efter ett halvår på sjukhus gick han bort.
Självklart mycket tungt och jobbigt.
Hur var sen uppväxten för din del?
– Det var väl lite fram och tillbaka, jag hamnade på Vindelns Folkhögskola, gjorde lumpen och var sen hemma i Vargträsk någon vinter.
Under den perioden blev Harry sjuk och det tog lång tid innan han var kvitt det.
– Jag brukar säga att jag tappade tio år, låg bland annat i Hällnäs en hel del då, säger Harry som först 1949 var riktigt frisk och, så att säga, kunde ta tag i framtiden.
– När jag var sjuk läste jag mycket och det var väl då som mitt tekniska intresse dök upp, minns Harry som just därför började på Tekniska Gymnasiet i Härnösand 1949.
– Det blev en realexamen där, att flytta till Härnösand från Vargträsk var självklart ett stort steg och ett äventyr, men jag trivdes riktigt bra.
1953 var han färdigutbildad och fick då anställning i en stockholmsfirma – ”Jag tror faktiskt den var ryssägd” – för vilka han åkte runt och gjorde grundundersökningar.
– Sen sökte jag till Vattenfall, var först runt om där det byggdes dammar och då bland annat i Stornorrforsen ovan Umeå. 1956 flyttade vi till Stockholm då jag hade fått jobb som konstruktör på Vattenfallsstyrelsen där.
Med ”vi” syftar Harry på honom själv och Fredrikabördiga hustrun Hillevi.
– Min näst äldsta syster var gift i Fredrika, jag var där och hälsade på och då på dans någon gång. Det var så vi träffades.
Några år senare åkte han förvisso åter runt i Norrland en hel del och gjorde dammkontroller på Vattenfalls byggnationer.
– Jag var bland annat i Tuggensele, men hela den här tiden bodde vi kvar i Stockholm.
– Först hyrde vi i andra hand, sen såg vi en annons där gamla fru Kjellin (Guldsmedsfamilj i Umeå) med lägenhet i Jakobsberg, Stockholm, ville ha något i Umeå. Och då hade vi kvar lägenheten på Haga i Umeå och bytte.
Senare byggde Bringlöfs ett hus i Almare Stäket, några mil bort från Stockholms tätort.
– Därefter byggde vi nytt igen och då var vi tillbaka i Jakobsberg. En av våra döttrar har nu det huset.
Under den här tiden, efter flytten till Stockholm, föddes också de tre döttrarna Åsa (1957), Eva (1959) och Lotta (1964).
Parallellt med detta hade Harry lämnat Vattenfall till förmån för en anställning hos KF.
– KFAI om vi ska vara korrekta, kooperationens arkitekt och ingenjörsbyrå. Där jobbade jag från 1961 fram till pensioneringen 1986. 25 år med att rita varuhus, berättar Harry.
En bit in på 1970-talet byggde Harry och Hillevi en stuga i Docksta, Höga Kusten i Ångermanland.
– Dessförinnan åkte vi till Vargträsk under somrarna, såg hur mycket närmare det var till Docksta där vi också tyckte att det var oerhört vackert. Därför tog jag kontakt med en studiekompis i Härnösand och på den vägen blev det. I över 30 år har vi nu tillbringat somrarna i Docksta.
Så även nu…
– Ja, vi flyttar dit i maj, hem i slutet av augusti.
Två av döttrarna bor kvar i Stockholmstrakten, mellandottern i Umeå sedan lång tid tillbaka.
Några år efter pensioneringen, 1988, flyttade Harry och Hillevi sina fasta bopålar norrut till Umeå.
– Främst för att komma närmare markerna och jakten.
Men så många svängar till Vargträsk blir det inte…
– Nej, två, tre gånger per år kanske.
Redan 1983 kom Vargträskboken ut vilken Harry och brodern Paul Karlsson står bakom.
– Det började med att Sigge (Westerlind) ringde och undrade om jag inte kunde dokumentera byn och jag gick på det, skrattar Harry och fortsätter:
– Det blev riktigt jobbigt, tog tre år, jag hade ju ingen erfarenhet, men samtidigt var det också riktigt roligt, berättar Harry som här under de senaste åren också skrivit en hel del.
”Försvunnen under jakt – Troligen död” kom i fjol.
– Den skrev jag tidigare, men den blev liggande i skrivbordslådan under lång tid.
När han senare skrev ”Desertörerna” trycktes den mer eller mindre på en gång. Därefter utkom även ”Försvunnen under jakt – Troligen död”.
– Dom har gått snabbt att skriva, två, tre månader per bok ungefär, berättar Harry att säger han aldrig haft några jättestora förväntningar då han gett ut böckerna.
– Nej, men samtidigt är det självklart roligt om det är några som läser det man har skrivit.
Ursprunget till ”Desertörerna” hittas förresten i några husrester nerefter Vargträskån.
– Det verkar som om ingen riktigt känner till dom, rykten sa att det kunde vara en bror till Karl-Johan Olofsson som slagit upp ett nybygge där, men ingen vet riktigt. Det var i alla fall i min nyfikenhet till det som idén till ”Desertörerna” föddes.
Nu då, några nya bokprojekt på gång?
– Njaa, visst har jag någon fundering, men det är ett lite större projekt, lite svårt, så just för dagen vet jag inte om jag kommer att dra igång med det.
Äldsta dottern Åsa är också i samma bransch.
– Ja, hon skriver barn- och ungdomsböcker.
Harry visar också några av de fioler som han byggt helt på egen hand.
– Det var riktigt roligt, jag har faktiskt en under byggnation nu också, men den blir nog aldrig klar, skrattar Harry innan vi kommer in på Vargträsk.
Byn där allting började…
– Visst är det trist att vårt samhälle utvecklats så att det inte kan bo kvar människor på mindre avlägsna ställen, men det är tidens gång och en by som Vargträsk har egentligen ingen annan framtid än för sommargäster.
– Du kan förresten se vad jag skrev i förordet till Vargträskboken för bra mer än 20 år sedan, redan då var jag inne på den här utvecklingen med att byarna dör ut, säger Harry.
– Utvecklingen är hur som helst trist och tråkig, men tyvärr oundviklig.
Det bästa med Vargträsk?
– Naturen, den friska luften, jakten och fisket. Det finns oerhört stora fördelar med en by som Vargträsk vilket dock inte alla har förmågan att uppskatta, avrundar Harry Bringlöf, nummer 1 under vinjetten Vargträskprofiler.
En artikel om Harry Bringlöf var införd i Västerbottens folkblad den 7 april 2004, varifrån fotografiet är taget. Länk till artikeln finns här: Ger det förflutna liv igen