Maj 2025. En bild från Långsele med färjan över älven.
FÄRJAN VID ÖREÄLVEN I LÅNGSELE FÄRJESTÄLLET = ”HÄSTFARE”
Ordet ”hästfare” härstammar från sekelskiftet 1800/1900. När man skulle föra hästar eller kor över Öreälven fick de simma bakom en båt. Lämpliga ställen var där älven var smalast och det är just här vid Gammelhemsudden. Förr i tiden sa man allmänt hästfare, men i nutid säger man i stället färjestället. Under 1800-talet fanns det en timmerflotte eller båt vid de flesta gårdarna i byn. Timmerflottarna paddlades, men de höll bara några år innan timret blivit så surt att den sjönk. Omkring 1870 föreslog byamännen att det skulle byggas en gemensam flotte, men förslaget avslogs med motiveringen: ”vi har ju vår egen flotte”. Vid storskiftesdelningen 1890 skänktes virke till att bygga en gemensam stor timmerflotte vid hästfare, men det dröjde till i början av 1900-talet innan flotten blev verklighet. Den timmerflotten blev som alla andra flottar sur och sjönk efter några år, så nya flottar måste byggas. Den första färjan byggdes 1921 och den paddlades över älven. 1923 skedde en olycka där en häst kom i kläm vid färjan och bröt benet. En ny och något större färja byggdes 1930 som drogs med vajer. Vid islossningen på vårarna och isbildningen på höstarna och i samband med flottningen kunde det uppstå en del problem med att ta sig över älven, men det hände inga olyckor. När man kom från Örträskhållet och färjan och båtar fanns på Långselesidan fick man stå och ropa tills någon i byn hörde ropen och kom till hjälp. Oftast var det någon från Albert Perssons familj som kom till hjälp. Omkring 1940 var färjan dålig och behövde bytas ut. Då uppvaktade Långseleborna länsstyrelsen om att få en bro över Öreälven vid färjestället, men länsstyrelsen hade inga pengar till en bro. 1943 inbjöd byborna landshövding Elof Lindberg till byn för att han skulle få se problemet med att ta sig över älven med färjan. Några av byborna hade mixtrat med vajern så att färjan följde med strömmen en bit utför älven innan man med visst besvär fick färjan att gå i land på rätt ställe. Landshövdingen som blivit rejält uppskrämd beslöt då att byborna skulle få pengar till en ny färja. En ny färja byggdes under 1944-46 med Nestor Jonsson som byggmästare. Färjan var 9 gånger 6 meter och med ett djupgående på 0,6 meter. Den hade plats för bilar, körredskap, kreatur och folk samtidigt och kostnaden uppgick till 3 665 kronor och 25 öre. Fyra pontoner bar upp färjan och i fören spikades pansarplåt. Bidrag till färjan kom från flera håll: Länsstyrelsen 1 750:- Örträsk kommun 1 405:- Mo & Domsjö AB 100:- Slakteriföreningen 100:- Domänverket 100:- Flottningsföreningen 100:- Kramfors AB 100:- Medarbetare vid bygget var John Jonsson, Hjalmar Hedman, Hilmar Edlund och Sigvard Jonsson. Övriga Långselebor gjorde ett eller flera dagsverken vardera. Varje dagsverke betalades med 7 kronor och 50 öre vilket inbringade 830 kronor och 21 öre. Nya landfästen byggdes på var sida av älven. Landfästena vilade på timrade stenkistor och bryggorna mot färjan var höj- och sänkbara. Vajerrullar gjorde att man kunde dra till sig färjan från motsatta stranden under förutsättning att färjan var frikopplad från bryggan. Färjan byggdes vid Lillänningen och en sommarsöndag pryddes den nya färjan med björkar och många Långselebor åkte med på premiärturen. Färjetrafiken upphörde 1953 sedan landsvägen byggts. John Jonsson köpte färjan för 50 kronor och placerade den vid Lillänninga för överfart till Söderås. 1987 byggde John Jonsson en ny färja och skänkte den gamla färjan tillbaka till Långsele by. Den placerades på Gammelhemsudden där den står i dag. 1995 renoverades färjan och fick en överbyggnad genom ALU-arbete. Färjan tjärades och överbyggnaden målades.