SJÄLVPORTRÄTT

En Stockholmskis i Spenaten

FÖR VÄLDIGT LÄNGE SEDAN, närmare bestämt 1953,
bestämde sig mina kärleksfulla föräldrar för att den då 13-årige sonen
skulle behöva lite lantluft. Att vi bodde längst ut på Kungsholmen som i
början av 50-talet var lika grönt och bilfritt som Sareks nationalpark
togs det ingen hänsyn till. Jag utnämndes till ett så kallat feriebarn
och utrustades med stor nit för ett liv på landet, men nya
rågummisandaler och kortbyxor från Algots.
Och var skulle jag då andas denna lantluft?
På en idyllisk sörmländsk bondgård?
Icke sa Nicke! Mina aningslösa föräldrar, som förmodligen var sjuka när
svensk geografi stod på skolschemat, deporterade mej till skogarna
utanför Örträsk. Det klingar lite Norrland, eller hur? Visst, södra
Lappland, drygt 700km från hemmet, där skulle jag då tillbringa min
”ferie”, jag, som knappt lämnat Kungsholmen. Nåväl, efter en
evighetslång tågresa där min matsäck var uppäten redan i Karlberg (två
kilometer från Stockholms Central) klev jag storögd av i Vännäs där jag
möttes av mina sommarföräldrar, ett barskt och uråldrigt par (tyckte jag
då) vid namn Signe och Artur, ägare till ett litet lantbruk utslängt
längs vägen till Lycksele.
Att de i själva verket var nästan 10 år yngre än jag är idag, jag, en
man i mina bästa år, har jag svårt att förstå, men såna spratt av livet
får man tåla.

JAG INACKORDERADES på gårdens kattvind och en
exotisk sommar tog sin början. Bland det första jag fick göra var att ro
drag på Örträskån med farbror Artur. En sällsam upplevelse eftersom det
var så fabulöst mycket mygg, knott och ”svia”, (liten elak fluga som
rycker köttet av din kropp) att jag knappt såg gubben. Halvt bedövad av
beckolja och djungelolja (ren D.D.T) satt jag på ekans aktertoft och
höll krampaktigt i fiskelinan. Fick vi någon fisk? Ja tyvärr, eftersom
gädda stod långt ner på listan över lille Lars favoriträtter.
Jag lyckades också slarva bort en ko av fjälltyp. Jag sattes att valla
de nymjölkade hornlösa (tack för det) korna. Det skulle med lock och
pock med milt våld fösas från ladugården till skogsbetet. En extremt
obegåvad ko kutade rakt in i skogen och försvann. Jag blev desperat. Vad
ska tant Signe säga? Med gråten i halsen berättade jag hela det
dramatiska händelseförloppet. Hur många veckopengar kostar en medelstor
ko av fjälltyp? Tant Signe skrattade rått. ”Int ä ho borta” sa Signe,
”ho står vi de andra”. Och visst gjorde hon det fast på andra sidan
gärdsgården.
För er som inte visste det så är kor alltså flockdjur.

DET SLÅR MEJ nu hur Elsa Beskow-aktig min
lappländska sommar var. Jag plockade hinkvis med stora söta hjortron
tillsammans med sonen Karl-Johan, landsfiskalen tittade in på en
kaffetår. Har ni träffat en landsfiskal? Jag åkte med Artur till
mjölnaren. Bil? Nej, häst och vagn! Och när jag skickades till
handelsboden i Örträsk, cyklandes på Signes velociped ”Fram” med
ballongdäck, kunde jag stanna och pusta ut vid en kolmila. Såna hade vi
inte på Kungsholmen så vitt jag minns. Jag fick rida på ardennerhästen
”Nolvo” (!) som var så bred att jag nästan satt i spagat, jag lekte med
stövaren ”Klang” och sov med katten ”Katten” på magen. Jag hörde aldrig
något namn på katten trots familjens förkärlek för egendomliga namn. Man
sa: släpp ut katten, släpp in katten, ta ner katten från bordet.
”Du ser klen och skranglig ut”, sa Signe och bakade varje dag en
sockerkaka i stekpannan (!) åt mej, som jag smällde i mej med gårdens
mjölk som var ljusår från den anemiska vätska som saluförs idag.

DET MEST DRAMATISKA som hände den sommaren för länge
sen var att jag fick en rejäl snyting av Signe då jag klättrat upp för
att undersöka hur en fågelholk såg ut inuti.
Sen fick jag två sockerkakor.
Sålunda förflöt den tre veckor långa evighet som var sommaren 1953, och
svårt myggbiten men tre kilo tyngre vinkade lille Lars till sist adjö
till Signe, Artur, Karl-Johan, Nolvo och Klang.
Visst ja, jag glömde katten ”Katten”

Eder nostalgiske artikelförfattare
Lasse Åberg

(Spenat = Stockholmsslang för landsbygd).